Jag fick (ännu) en box med Grey's Anatomy i födelsedagspresent, och trots att jag sett de avsnitten för mindre än ett år sedan, så har jag ägnat en stor del av min lediga tid på SGMW (Seattle Grace Mercy West Hospital). Eller Lösaktiga Sjukhuset, som min man säger.
Visst, det är en sjukhussåpa med allt vad det innebär av väldigt många partnerbyten inom en tämligen liten krets, extrema diagnoser, tvivelaktig medicinsk och (framför allt) etisk praxis och dessutom en väldig massa romantik och dramatik. Men den har vissa kvaliteter som gör den annorlunda. Åtminstone för mig.
För det första är den rolig. På ett torrt, självironiskt och rätt realistiskt sätt, när de både självmedvetna och övertrötta läkarna försöker kommunicera. För det andra, så är huvudpersonerna befriande felbara och, som protagonisten Meredith säger - mörka och skruvade. Ingen är god. Tvärtom får läkarnas egoism, och självcentrering en ganska framskjuten plats. Ingen är fri från neuroser, svagheter eller konstigheter - och det märks, utan att det blir extrremt, sentimentalt, eller får så värst dramatiska konsekvenser. För det mörka och skruvade har alldeles vanliga orsaker - frånvarande såväl som alltför närvarande föräldrar, osäkerhet, rädsla för att binda sig, äktenskap som blir lidande av arbetstiderna, ofrivillig såväl som önskad barnlöshet, syskonrivalitet...helt vanliga mörka skruvade saker som man pratar - eller inte pratar - om. Visst blir det fel och sorgligt ibland, men oftast så går det ändå, till slut, rätt bra. Även mörka och skruvande människor kan, och får, ha det ganska bra, och ganska roligt. Åtminstone stundtals. På det sättet är faktiskt Grey´s Anatomy ganska verkligt, mitt i såpan.
En typisk Grey´s-situation. Några opererar. De andra tittar på.
1 kommentar:
Har alltid undrat varför Grey' s anatomy är så populär. Nu tror jag att jag förstår varför. Intressant analys!
Kristina
Skicka en kommentar