Detta diskuterades i P1Morgon idag, utifrån dels Annika Borgs ställningstagande i frågan om omskärelse av pojkar, hur detta hanterades Facebook och genererade domkapitelsanmälningar, dels utifrån den namnlista som ligger ute på nätet, där den som vill får skriva under på en önskan om offentlig, fri, framåtsyftande och saklig debatt inom Svenska Kyrkan.
Jag har inte satt mig in ordentligt i händelserna som följde på Annika Borgs artikel, men däremot har jag funderat en hel del på namnlistans syfte och ursprung. För det första, så står det ingenstans vilka som ingår i det nätverk som ligger bakom den. De som uppmanar andra att skriva på, säger själva inte vilka de är - även om de säkert finns att återfinna i listan av namn - vilket jag menar känns lite bakvänt, om man menar sig vilja arbeta för ett öppet debattklimat. Det bästa sättet att få en öppen debatt, är väl att själv debattera öppet, och använda själva debatten för att föra fram sin sak?
För det andra, så menar jag att man gör det lite för enkelt för sig, när det kommer till frågan om domkapitelsanmälningar, och hur de kan hämma en fri och öppen debatt. Svenska Kyrkans domkapitel finns till för att utöva tillsyn, främst över präster och diakoner. För att se till att de människor som är avskiljda för att tjäna sina medmänniskor på ett särskilt sätt, gör det på det sätt som de lovat. De handlar om hur man lever, hur man behandlar andra - men också om hur man lär. Svenska Kyrkan är en bekännelsekyrka. Vi har en lära och en bekännelse, som vi kommit överens om, och har ansvar för att göra begriplig och användbar i vår samtid. Den som är präst har en gång lovat att "stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten".
Och präst är man faktiskt lika mycket i sina debattartiklar och på Facebook, som i predikstolen. När man valde att låta sig vigas, ställde man sig i kyrkans, men framför allt i Guds tjänst. Man kliver inte ur sitt läroansvar, eller sitt pastorala ansvar om andra människor, bara för att man gått hem och loggat in på Facebook, eller för att man skriver en debattartikel i en sekulär tidning. Och därför kan det, i vissa fall, vara helt rimligt att ett domkapitel synar vad en präst eller diakon skriver, eller säger, i det offentliga rummet. Det behöver inte alls vara ett uttryck för att använda maktmedel för att driva sin egen teologiska linje - utan ett sätt att ta ansvar för kyrkans liv och lära.
Nu menar jag självklart inte att man ska domkapitelsanmäla så fort någon inte driver samma linje, eller har samma åsikt som man själv. Rädslan för att hamna hos domkapitlet ska inte vara närvarande så fort man öppnar munnen, eller rör vid tangenterna. Det är slöseri med domkapitlens tid och kraft, och dessutom kan det, som min kollega Karin så klokt säger i P1 Morgon, liksom devalvera allvaret i domkapitlens arbete. Men vi ska heller inte glömma frågorna om det ansvar man som vigd har för andra människor, för kyrkans bekännelse, och sina egna vigningslöften. Även om de oftast inte utgör några som helst hinder för en öppen debatt och ett gott teologiskt samtal, så upphör de inte att vara viktiga bara för att man debatterar.
Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är mänskliga rättigheter. Vigningstjänst i Svenska Kyrkan är det inte. Det kan vara värt att upprepa med jämna mellanrum.
8 kommentarer:
Ganska klockrent, faktiskt. /BoR
Men nog är det viktigt att man kan för en fri och öppen diskussion, även om man är präst, utan att riskera att bli anmäld till domkapitlet så fort man öppnar munnen. Det är ju en förutsättning för ett livfullt och framåtsyftande teologiskt samtal. Att man i predikstolen dock inte får lära annat än vad kyrkans lära medger, är en annan sak.
Dock, det mest allvarliga, eller viktiga att komma tillrätta med med i sammanhanget är dock inte först och främst det myckna och oövervägda anmälandet, utan den skrivning i KO som säger att DK ska pröva en prästs göranden och låtanden, utifrån om han eller hon skadat det anseende en präst bör ha. En formulering som kan betyda och innebära vad som helst. Den öppnar för ett fullkomligt godtycke i rättsskipningen och är en mycket rättsosäker formulering. Kommer man tillrätta med den, så löser sig det andra per automatik.
Pär
Kan inte låta bli att fundera på vilka som får stöd i kontroversiella frågor och vilka som inte får det. Är det mer tillåtet att hoppa personer som avviker i en specifik fråga men inte de som hävdar en annan? Och hur gör vi skillnad på fråga och person?
/limnologen
Pär, jag har inget som helst emot en fri och öppen dialog och debatt. Det jag vill påpeka är att domkapitelsanmälningar inte behöver vara uttryck för att man vill tysta med makt, eller lägga locket på, utan i vissa fall kan fylla en god funktion som syftar till att klargöra vad som kan räknas som i linje med bekännelsen - och vad som inte är det.
Jag håller helt med dig om formuleringen om "det anseende en präst bör ha". Den öppnar både för godtyckliga anmälningar, och godtyckliga påföljder, eftersom anseende är ett högst situationsberoende begrepp.
Miriam! jag förstår hur du tänker, men du har fel pga att konsekvenserna av ditt resonemang kan leda helt fel. DK har förvisso att pröva huruvida en präst lär i enlighet med Svenska kyrkans bekännelse eller inte. Lär en präst ut sådant som man tror inte stämmer överens med vår kyrkas bekännelse ska det givetvis prövas.
Men att använda DK som en prövoinstans för prästernas teologiska reflexion blir fel. För det första därför att denna refexion inte innebär att man lar ut felaktigheter, utan att man just reflektera över en lärosats och det måste även en präst som är bunden till en lära få göra. För det andra blir det fel efter som en prövning av en präst i ett DK kan få två utgångar för det första oskyldig. Dömer DK ut den domen finns det inget att anföra, men om DK dömer skyldig och prästen får en erinrann, en prövotid eller ev förlorara rätten att utöva prästämbetet i SvK, så får det ju nästan oöverstigliga konsekvenser för den präst som endast reflekterat över en lärosats, inte predikat emot den på predikstolen, eller i konf. undervisningen eller liknade situationer.
När det gäller t.ex. fallet Annika Borg, så berör ju inte det hon uttalat sig om kyrkans lära, om man bortser från att kyrkan enl. Paulus i Gal. tar avstånd från omskärelsen och anser att judar liksom alla andra bör omvända sig och tro på Kristus, utan det berör ju en civilrättslig fråga och det är ju frågor som ska skötas av saten och inte något DK.
Pär
Det är inte reflektionen i sig jag menar ska kunna prövas, utan de händelser då det i offentliga sammanhang framkommer, att en biskop/präst/diakon förkunnar/lär (till skillnad från diskuterar och reflekterar) något som står i strid mot kyrkans lära, eller för den delen beter sig på ett sätt, som inte kan anses vara i enlighet med prästlöftena. Att göra den offentliga debatten till en tillsynsmässig frizon tror jag alltså inte på - men det betyder INTE att jag tycker att varenda debattartikel och vartenda nätforum ska granskas av DK så fort någon inte tycker sig få gehör för sin åsikt.
Det är kanske lite luddigt, men det jag är ute efter är att man även i den fria, öppna debatten, ska hålla sina prästlöften, och det uppdrag man en gång tagit emot, i minnet. Detta kan dock självklart ske i MYCKET kritisk lojalitet med uppdraget såväl som med kyrkan, och en väldig massa reflektion kan rymmas inom dess ramar.
Vad gäller Annika Borg håller jag till fullo med dig.
Det var mkt bra skrivet!
Skicka en kommentar