Det finns något halkigt i den senaste tidens inomkyrkliga (eller funktionärs-, som en av de mest aktiva kommentatorerna på Kyrkans Tidnings webb skulle uttryckt det) debatt. Jag tycker den är lite svår att få grepp om.
För i botten finns diverse sakfrågor, som spretar åt minst sagt olika håll - kristen identitet i förhållande till andra religioner, omskärelse av småpojkar och prästers vigselrätt, för att bara nämna några. Men det börjar bli länge sedan debatten handlade om det. Åtminstone sedan den handlade BARA om det. För nu handlar debatten om debatten, och om debattörerna. Om vad man får säga och inte säga, vilka som får tycka och inte tycka och vem som får säga vad om vem och till vem.
Det är svårt att hänga med. Det är svårt att förstå riktigt alla svängar och slängar. När man tänker efter, är det väldigt länge sedan debatten handlade om vare sig identitet i en mångreligiös värld, omskärelse av nyfödda pojkar eller vigselrätten. Och ännu längre sedan det märktes att debatten fördes utifrån någon sorts vilja att ära Gud och tjäna medmänniskan. Jag läser och jag läser och blir inte ens upprörd längre. Bara trött. Det känns så långt bort från verkligheten, på något vis. Massor med tid och adrenalin läggs på att försvara sin egen rätt att få uttrycka sig, och samtidigt misstänkliggöra motståndarens bevekelsegrunder. Tid som istället kunde läggas på saklig argumentation i själva sakfrågan. Eller varför inte på lite vanligt församlingsarbete? Inget ger proportionerna tillbaka lika effektivt som en eftermiddag i gravkapellet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar