måndag, februari 06, 2012

Har du familj?

Ja, det har jag. Jag har en make, en mamma, en pappa, en bror och en katt. Och dessutom räknas jag in i min makes familj. Så allt som allt har jag väl en familj på sisådär 10-12 personer, katten oräknad.

Fast det är inte alltid det som menas, med att "ha familj", börjar jag lära mig. Det är en kod som betyder "har du barn". Och som påfallande ofta följs av tämligen ogenerade, direkta eller indirekta frågor från mer eller mindre kompletta främlingar, eller mycket ytligt bekanta, om varför jag inte har någon familj - förlåt, några barn. Vad svarar man då, liksom? Är man skyldig att redogöra för sina livsval och/eller sin medicinska historia så där, rakt upp och ned, bara för att man råkade svara fel på familjekodsfrågan? Finns den någon kod som betyder "det har du inte med att göra och det borde du fatta"?

17 kommentarer:

Sofia sa...

Idioter, kan man tänka. Och/eller så kan man säga för sig själv: Herre förlåt dem, för de vet inte vad de gör.

Per sa...

Tycker "det har du inte med att göra och det borde du fatta" är rätt bra... Undrar hur många gånger jag har viftat bort den där frågan på olika sätt? :-S

Miriam sa...

Jag funderar ibland på att ställa någon motfråga som rör sig i samma privatsfär, typ om skilsmässor, slemhinnor eller så. Men så kommer jag ihåg att jag är en väluppfostrad flicka och då gör man inte så.

kyrksyster sa...

Folk har en bild av vad som är "normalläget". I den bilden ingår förmodligen att en kvinna i din ålder, gift o s v ska ha barn. När det inte är så önskar de sig en förklaring för att förstå att "du är ett undantag från deras korrekta världsbild".

Jag har visserligen fött fyra barn så jag har inte fått de frågorna och antydningarna. Men det finns annat i min familjesituation som avviker, som gör att jag blir ifrågasatt, får frågor jag inte vill svara på, tvingas byta samtalsämne ganska snabbt ibland... Människor älskar att fantisera, tycka, döma, "veta"... Det är så oerhört plågsamt.

Jag har inget dräpande svar som håller i alla situationer. Jag ser det som ett lidande jag får bära. Både situationen i sig och världens dom.

Därmed sagt att du är värd att få respekt i att du inte har barn. Oavsett orsaken.

Sofia sa...

Kyrksyster: Men måste hon få "respekt"? Kan folk inte bara skita i att applicera sina egna behov och lyssna in vem människan som står framför dem är istället?

Fast du kanske inte menade respekt på det viset, utan att de ska avstå att lägga sig i.

Miriam W Klefbeck sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Miriam W Klefbeck sa...

Det jag tycker är den bästa reaktionen är "jaha" utan ytterligare kommentarer . För ungefär så intressant tycker jag min familjesituation borde vara för folk jag inte känner.

kyrksyster sa...

Sofia!

Miriam är vuxen. Du behöver inte tala om för henne hur hon ska tolka ordval. Vill du diskutera mina ord och tolkningar är du välkommen att göra det på min blogg. Men det är en outtalad bloggregel att man inte upptar någon annans bloggs utrymme med synpunkter på andra bloggare/ kommentatorer.

"Jaha" är ett eftersträvantsvärt svar. Dock så sällan man just får det...

Sofia sa...

Kyrksyster: Hoppsan? Jag trodde bloggare brukare skriva saker offentligt för att diskussion skulle kunna uppstå? Tror du att Miriam är den enda i världshistorien som får dylika frågor?

Miriam sa...

Jag upplåter gärna min blogg till diskussion som så länge den håller sig till ämnet, så det är helt OK.

Johanna sa...

Jag ber om ursäkt om det är mina barn, Miriam.

Jag tänker, helt opersonifierat alltså jag har inte dig specifikt i åtanke Miriam, att när/om jag ställer sådana frågor så är det för att jag vill prata om mina livsval i relation till andra. Sanningen är att jag då och då naturligtvis funderar över om mina livsval var kloka, fyra barn innan 30 år bara sådär. Då skulle jag behöva prata med någon som gjort annorlunda livsval.

Men jag tror att jag förstår gränser, vilka jag är tillräckligt nära för att kunna fråga. Men ibland skulle jag önska att vi människor var lite mer öppna och delade med oss mer av erfarenheter och känslor.

Miriam sa...

Johanna - när barn frågar är det en annan sak - de frågar ju om allt och det är liksom som det ska! Oftast är de dessutom mer benägna att acceptera svar utan att värdera dem.

Att prata livsval med människor man känner, eller av någon anledning för ett djupare samtal med, är också det en annan sak. Då hamnar ju frågan antingen i vänskapens, eller i samtalets sammanhang, där det är en del av förutsättningen att man deltar på lika villkor och verkligen lyssnar in varandra.

Situationen jag beskriver i inlägget, uppstår oftast med folk jag inte känner alls, eller ytterst ytligt, i samtal som i övrigt rör sig på "väder-vind-och-vad-jobbar-du-med-då"-nivå.

Talja sa...

Jag har också råkat ut för en himla massa onödiga frågor och ifrågasättanden om mitt liv som frivilligt barnlös. När jag svarar att jag inte vill och aldrig har velat ha egna barn får jag ofta dessutom tjugo följdfrågor. Jag tycker att ett "nej, och det är ett medvetet frivilligt val" är ett svar som bör betyda att samtalsämnet är uttömt och att vi ska prata om nåt annat. Även om jag bara svarar ett kort avsnoppande "nej" utan att utveckla det närmare tar sig många friheten att fortsätta att fråga och ifrågasätta. "Hatar du barn?" (Nej, jag gillar till exempel mina fem brorsbarn mycket.) Du kommer ändra dig snart!" (Jag har inte steriliserat mig och ändrar jag mig så gör jag men i nuläget känns det osannolikt.) "Man blir aldrig riktigt vuxen om man inte har barn att ta ansvar för". (Där ser man. Jag känner mig fullt tillräckligt vuxen!) Folk verkar inte ha nån gräns för vad de tar sig rätten att säga när det gäller inte-ha-barn-frågan!
/Karin

Talja sa...

http://4.bp.blogspot.com/_CmIfiirXcZU/TSS_1a8-BlI/AAAAAAAAAaI/MB5hqzDcLEw/s1600/BINGO.jpg

Anonym sa...

Det är helt makalöst vad folk tror sig ha att göra med om man har barn eller inte. Själv brukar jag (i och för sig helt sanningsengligt - men ändå, för sådana barn räknas ju egentligen inte) säga att jag har två barn i himlen. Det brukar på tyst på folk. Men - de har ju faktiskt inte med saken att göra och det tycker jag att du ska säga till dem! Är de så oförståndiga att de fråga får de allt tåla svaret!

Elisabeth

Gunnel sa...

De rakaste frågor jag fått från gifta trevliga män är:
"Varför är inte du gift?"
Om frågorna är raka och jag känner de som undrar, så berättar jag. Jag har längtat efter barn ända sen ungdomen och sen barnbarn.

Nu har jag gått ut med mitt livs trauma i bokform: "Pat. är frisk och pigg för övrigt"
Alla förstår inte min ironi heller.

Miriam sa...

Det är just det som är grejen. Om man känner den som frågar, är det en annan sak. Det lustiga är, att det oftast är de man INTE känner, som ställer frågan. För de man känner, har man antingen redan berättat det för, självmant och för att det kändes naturligt, eller så känner de helt enkelt av om frågan är privat.

Men jag föredrar också raka frågor. Och sådana som är ställda av uppriktig nyfikenhet, till skillnad från dem som bara vill veta för att kunna sortera in en i rätt kategori.