tisdag, januari 31, 2012

Vad jag (typ) sa i söndags

Vem är inte rädd ibland, sjunger Lillebror i Karlsson-på-taket-filmerna. Hans mamma är rädd för råttor och mormor för busar och farfar för tjuvar ar och modiga pappa, han är inte rädd för vare sig åskan eller lejon eller ens för mamma när hon är arg – men däremot för spindlar. Slutsatsen är helt enkelt – varenda kotte är lite rädd, nån gång. 

Astrid Lindgren, som skrev texten, hade rätt som vanligt. Alla människor är rädda. Olika mycket och för olika saker, med olika starka skäl av verklig fara, men ändå. Alla är rädda. Rädsla hör till livet.

Ändå är det ofta något vi skäms för. Ingen vill vara liten och rädd, när man kan vara stark och modig. Och inte blir det lättare av hur vi i vår tid ofta skuldbelägger rädsla, när vi pratar om rädslor för förändring, rädsla för konflikter, rädsla för det annorlunda. Rädsla har blivit en känsla för de små och misslyckade, något som vi klistrar på människor vi inte förstår, eller som vi tycker har fel. Och effekten blir, att vi ägnar en väldigt stor del av våra liv inte åt att sluta vara rädda – utan åt att låtsas, att vi inte är det. Med resultatet att det blir ÄNNU svårare att prata om det, ännu mer pinsamt ett erkänna det. Och en hemlig rädsla är svår att bli av med. Monster under sängen har ju som bekant en förmåga att växa i mörker och krympa i ljuset.

Lärjungarna i båten tiger inte om sin rädsla. Inte ens för Jesus, som i deras ögon inte är rädd för någonting. De ropar på hjälp, och ruskar i honom för att han ska göra något åt stormen – och då gör han det. När han efteråt frågar ”Varför är ni rädda”, så tror jag inte det är med förakt, eller med förebråelse, utan snarare som en tröstande försäkran. Ni behöver inte vara rädda. Jag är här, titta, det gick ju bra. Ni kan tro på mig, det är OK att lita på mig.

En tröst och försäkran de inte skulle fått om de bitit ihop och låtsas vara helt coola inför den minst sagt usla prognosen.  Precis som Petrus hade sjunkit som en sten om han inte bett Jesus hjälpa honom, och precis som både Jairus dotter och officerens tjänare hade dött, om de som älskade dem inte låtit rädslan för att förlora dem driva dem till Jesus.

Inför Jesus ska vi med andra ord inte gömma undan, eller ens försöka övervinna alla våra rädslor. Tvärtom. Är det någonstans vi kan vara precis hur små och oroliga och ängsliga som helst, så är det tillsammans med honom. Han kommer aldrig att håna, avfärda eller skratta åt oss och våra rädslor, eller otåligt påpeka att de är helt onödiga. Nej, han kommer stiga in i våra liv för att vara där och dela rädslan såväl som allt det där andra. Vara där för att lyssna när vi berättar vad som skrämmer oss, för att gå bredvid oss alla gånger då vi måste utmana rädslan och dessutom visa oss, att vad vi än är rädda för – så är han alltid starkare.

Starkare än stormar, starkare än ensamhet, starkare än känslan av att vara misslyckad. Starkare än elakhet, starkare än sjukdom, starkare än våld. Till och med starkare än döden. Vad som än händer, så är han där – redo att hjälpa oss när vi ropar på honom – och vad vi än måste möta, så vill han möta det tillsammans med oss. Det har han lovat, och evangeliernas berättelser visar hur det här mönstret går igen i människors liv om och om igen – från Symeons möte med nyfödde Jesus i templet, ända till rövaren på korset. Mötet med Jesus ger förvisso ingen immunitet mot vare sig lidande eller rädsla och det är ingen quick-fix till ett perfekt liv. Men det är ändå ett möte som förändrar livet i grunden. Ett möte som ger oss någon att dela rädsla, glädje och allt däremellan med. Ett möte som ger mening och mål bortom det vi kan se och nå av oss själva. Ett möte där vi får ge bort allt det som förstör och bryter ned – och ta emot allt sånt som bygger upp och leder framåt. Ett möte där våra liv blir förklarade, och där vi i Jesu liv, död och uppståndelse kan se våra egna liv, vår egen död – men också vårt lyckliga slut. Våra livs sista kapitel som står upptecknade i himmelen, där ingen är ensam, och ingen är ledsen och vi aldrig mer kommer vara rädda.

3 kommentarer:

kyrksyster sa...

En god och evangelisk predikan. Tack!


Jag associerar fritt och drar iväg kring rädslan. Har inte rädslans fulhet kommit parallellt med vår trötthet över själavård och socialt arbete? När jag igår samtalade med kollegor slog det mig hur allt vad som heter omsorg nedvärderas och inte räknas. De av oss som envist håller på räknas liksom ut. Nu är det "bygga församling" med starka, aktiva människor som är det fina. De som inte har problem, inte är rädda... inte tar energi...

Vi var ganska ledsna över de konstiga krav som det för med sig. Inte minst på oss själva.

Miriam sa...

Kanske det - intressant tanke! Ibland undrar jag om den där tröttheten är född ur resignation och frustration över den egna otillräckligheten. Något man inte riktigt vill erkänna, och då nedvärderar man det, istället för att erkänna att man inte står ut med att det kan vara så tröstlöst och skitigt, liksom?

kyrksyster sa...

Jo, otillräcklighet orkar vi inte med. Det har jag mött när jag själv behövt själavård. Det gäller att inte väcka den känslan hos själavårdaren för då spårar samtalet ur. Man måste hela tiden signalera att man blir hjälpt...

Men egentligen är det ju närvaro även i det som inte har några lösningar som är det som hjälper. Jag kan inte ge en änka hennes man åter, men jag kan vara där när hon försöker kräva det av mig. Jag kan låta henne kräva det, stanna hos henne tills stormen lagt sig. Men det är naturligtvis enklare att avfärda henne som någon som inte är realistisk, någon som inte är möjlig att hjälpa. Och så fly till det man tycker är mer framgångsrikt.

Att vara en usel själavårdare är enormt viktigt ibland.