Kyrklig oginhet

Vi är många som har platser, och/eller sammanhang, i den kyrkliga världen, där vi trivs alldeles extra bra. Där vi känner oss extra öppna för Guds tilltal och kärlek, där gemenskapen är extra välsignad, där vi får påfyllnad och känner oss hemma, helt enkelt. Oas-möten, Taizé, Allhelgonamässan, SSB-kapitel, stiftsgårdsläger, Iona, aKFs kyrkodagar, Berget, Regnbågsmässor, Gospeldagar, Bjärka-Säby....det finns hur många varianter som helst, och de flesta har säkert en eller flera sådana här andliga hjärteplatser.

De allra flesta av oss har också upplevt frustrationen som kan inträda, när man kommer hem till församling igen, och allt är som vanligt. Eller känt oss ledsna i mötet med människor som inte alls förstår hur man nånsin kan få ut något alls av det man känner sig så uppfylld av. Människor som hittar hem på helt andra ställen, och tycker att mitt sammanhang är dåligt, eller konstigt, eller helt enkelt bara fel. Då är det lätt att bli besviken. Och lätt att gå i försvar, och hävda att mitt sammanhang, mitt vattenhål, det är idealet. Om hela kyrkan vore som det är där, då vore det perfekt. Då skulle det bli liv, eller ordning, eller väckelse, eller vad man nu längtar mest efter. Och de som inte fattar det, de har inte fattat någonting.

En sådan inställning väcker givetvis frustration hos dem som inte förstår. Frustration och irritation över att betraktas som någon sorts B-lag, över att inte höra till de upplystas, eller väcktas, skara, så att säga. I det läget blir man knappast positivt inställd till det sammanhang som den andre talar så varm om, och så vips, har det som först var glädje och välsignelse, blivit till splittring och misstänksamhet. Den onde strikes again, liksom, och som så ofta slår han till på sådana områden, där människor finner glädje i Gud och varandra.

Så länge vi lever i den här världen, kommer vi aldrig bli kvitt det här helt och hållet. Men visst borde vi kunna öva oss lite mer i att unna varandra våra andliga hem och påfyllnadsplatser, även när vi för vårt liv inte fattar grejen med dem? Att avstå från att raljera, eller trumpeta ut sin tveksamhet inför de sammanhang man känner sig främmande för - och också avstå från att framhäva sitt eget som det enda och/eller bästa för alla.  Att försöka glädjas åt den andres glädje utan att dela orsaken till den, så att säga.

Det är inte så lätt alla gånger - för det händer ju faktiskt att det inte handlar bara om "smak" utan om trosuppfattningar där man resonerar i termer av fel och rätt, bra och dåligt - men det är faktiskt inte alltid omöjligt. Och när det ändå känns helt omöjligt, så finns alltid den beprövade metoden att helt enkelt hålla tyst och hacka i sig att det, även när det kommer till fromhetsriktningar, finns människor som gillar sånt som jag tycker är helt puckat.