Underskattad? Nej tack, helst inte.

Jag lärde mig läsa när jag var fem år. Det berodde förmodligen inte på någon enastående intelligens och begåvning, utan på att jag hade förmånen att ha minst sagt läsande föräldrar OCH mor- och farföräldrar, med det resultatet att någon läste högt för mig minst en gång om dagen, och ofta ännu mer. Bokstäver och ord blev därmed positivt laddade, och roliga, och eftersom jag såg dem så ofta, så gav det sig liksom av sig själv. Jag minns fortfarande ögonblicket, när jag liksom knäckte koden.

Nåväl, det var inte detta jag skulle skriva om, utan den känsla som ofta uppstod hos mig under åren som följde. När människor jag inte kände, eller i alla fall inte kände så väl, liksom utgick från att jag inte kunde läsa. Eller att jag inte skulle klara av att läsa det jag ville. Att få en bilderbok av bibliotekarien när jag faktiskt ville ha Ronja Rövardotter, det var inte bara tråkigt, utan provocerande. Dels för att bilderböcker inte varit roliga på åratal, och dels för att jag kände mig underskattad, på gränsen till misstrodd.

Jag tänker på det här ganska ofta i kyrkliga sammanhang, att vi som är präster, pedagoger och på andra sätt har förkunnande, eller kateketiska uppgifter, ibland utgår från att de människor vi möter kan och vet då mycket mindre än vi själva. Att vi har något som måste förenklas, förklaras och tas lite i taget, för att de ska kunna förstå och tillgodogöra sig det. Vilket ibland kan vara helt riktigt - men kanske inte så ofta som vi tror. För att vara tjänare i en sådan gammal institution, som samtidigt berömmer sig om att vara en kyrka för alla, mitt i livet, så har kyrkfolk ofta ganska kort minne, och dålig koll på omvärlden.

Till exempel talar vi ofta om den "svåra" gruppen av människor mellan 25 och 45 ungefär, som vi inte når, och som vi därför försöker hitta på än det ena, än det andra, för att locka. Vad vi inte tänker på, är att det här till stor del är samma människor som hörde till det stora barntimmearbetet på 70- och 80-talet, som alltså redan mött både kyrkan och evangeliet, och därtill i en av de mest receptiva perioderna i livet. Konfirmerade är de ofta också, oftare ju äldre de är. När de kommer till församlingens gudstjänster och/eller andra verksamheter, börjar vi med andra ord inte på noll. Det finns ofta något - ganska mycket till och med - att utgå ifrån. Kanske ska vi tänka oftare på att detta något som ligger i botten är bara inte livsfrågor i allmänhet,  andlig längtan och sökande - utan faktiskt ett budskap som man hört, och kanske även tagit emot i tro. Även om det är länge sedan, i en annan tid, när både kyrkan och resten av samhället såg annorlunda ut. Evangeliet är detsamma. Det man fick lära sig, och de bilder man fick klistra i sin lilla bok när man var fem eller sex år, det känner man igen om man får höra det igen. Man känner igen - och kan se och ta till sig det igen, med sina nya förutsättningar. Dessutom har det ju funnits där, hela tiden, mer eller mindre medvetet, medan man levt ett liv utanför kyrkans aktiviteter och gudstjänster. Majoriteten av alla dopföräldrar i min egen ålder kan både Måneåsol och Tryggare kan ingen vara, utantill t.ex., trots att det är 25 år sedan de lärde sig dem. De brukar bli rätt förvånade själva, ibland, men texten sitter där, som en smäck. Och det brukar Gud som Haver också göra. Typiska barntimme-effekter.

Därför tror jag vi ska vara försiktiga med att öppet eller förtäckt tänka oss att de människor som vi möter sällan, börjar från noll, om de väl kommer, eller för den delen att de söker något annat än evangelium. Vi ska inte utgå från att alla som vi inte känner igen, eller möter sällan, behöver mjukstarta, eller skolas in på omvägar, via något annat de längtar efter. Vi ska inte underskatta vare sig deras kunskap om eller erfarenhet av evangeliet. Dels för att vi inte alltid har skäl till det, och dels för att det är svårt att mötas på riktigt, om den ena parten utgår från att den måste sänka sig till den andres nivå. Jag menar, vem vill ha Max Kaka, när man är redo för Harry Potter?