Det finns ett avsnitt av TV-serien Grey's anatomy, där chefsunderläkaren Miranda Bailey får in en klasskamrat från High School som patient på akuten. Hennes kollegor ser storögt på medan hon förvandlas från självsäker, bestämd och korrekt läkare till klasskamratens fnissiga personliga assistent, som fyller i hans blanketter, ringer hans telefonsamtal och ser till att allt han borde göra blir gjort. Precis som hon tjugo år tidigare skrev stora delar av hans uppsatser, förhörde och peppade och höll ordning - allt för ett leende och en till intet förpliktigande tacksamhet.
Jag kom att tänka på det avsnittet häromdagen, när jag insåg att jag gjorde precis så där, jag också. Det var aldrig de högljudda, elaka eller störande killarna i klassen som hindrade mig från att ta plats, eller hävda mig. Jag bara konstaterade att de var dumma i huvudet och gjorde min grej, avbröt dem eller ignorerade dem. De var störande - men jag sket högaktningsfullt i dem.
De trevliga killarna däremot. De som inte skrek och störde en på lektionerna, drog i ens BH-band eller psykade en när man skulle redovisa något. De som inte retades, utan faktiskt var trevliga, roliga och charmiga. Som man liksom belönade för snällheten och charmen genom att låta dem avbryta en i klassrummet, inte gnälla när de gladeligen lät en göra 80% av grupparbetet själv och som man inte skrek åt om de trängde sig före en i matkön. Som man inte sa emot ens när man innerst inne visste att han hade fel. Och som ändå aldrig riktigt såg en, såvida man inte hade gjort en läxa som han hade missat.
Det är lättare att hävda sin rätt mot någon som öppet stör och förstör. Det är avsevärt svårare gentemot någon som tar sin förkörsrätt för självklar och förmodligen ser sig själv som en schysst kille. Och jag kommer på mig själv med det där beteendet fortfarande ibland. Jag låter mig sällan hindras av uppenbara mansgrisar - för dem kan jag ju avfärda, eller till och med avslöja. De kan till och med fungera som inspiration på något bakvänt sätt. Med trevliga män är det svårare. Om jag inte är på min vakt, kan de få mig att göra en massa jobb som egentligen inte är mitt, alldeles gratis. För han är ju så trevlig. Och duktiga flickor bråkar inte med trevliga pojkar.
1 kommentar:
Känner igen mig... ;)
Skicka en kommentar