Influensa, som sagt. Torsdag, fredag, lördag och söndag tillbringades i total febergröt, med alla klassiska influensasymptom utom (tack och lov!) magproblem. Man är inte så kaxig, när man ligger där i sin feberstökiga säng och tror att det aldrig ska bli bättre. Eller när man inser att man är för feberyr för att gå ned för trappan när man är ensam hemma.
Inte så kaxig då - men desto gladare när det vänder. För idag är jag faktiskt på riktigt bättre. Och nästan fånigt glad åt det. Naivt tänker jag att den här känslan, upphöjt till sisådär en miljon, måste alla människor som Jesus botade ha fått, när de hämtat sig över första chocken, så att säga. Livet vann, liksom. Även över något så banalt som Influensa A.
Vore jag inte så matt, skulle jag dansa omkring lite grand här i min ensamhet. Men det vore nog ett säkert steg mot lunginflammation, så istället står den här på repeat:
1 kommentar:
Ja, konstigt det där med att det känns som man ALDRIG kommer bli frisk när man är mitt uppe i eländet. Jag brukar liksom GLÖMMA hur det kändes att vara frisk. Och sen när det väl händer då, som det i regel gör, så är det verkligen en frälsningsupplevelse :)
Räddad (igen) från sjuksängen till en helt vanlig vardagshälsa! Halleluja, liksom :)
Skicka en kommentar