"Livemusikerna på läktaren måste skaffa sig mer auktoritet och ha lite mer stolthet. Inte bara vika ner sig. Det finns fantastisk musik att välja vid livets stora högtider: lyft fram den. Gå inte med på denna trivialisering. Gammal musik, ny musik, stilla eller svängig musik; men det ska vara kvalitetsmässigt god musik, som korresponderar med kyrkorummet. Även om man alltid hamnar i besvärliga frågor om smak, borde det förekomma mer, inte mindre, diskussion om kvalitet". (DN Kultur, 11/1 20112)
Maria Schottenius, om vilkens kyrkliga förankring jag inte vet något, utöver att hon går på musikgudstjänster och menar att julen är kyrkomusikens stora högtid, skriver på DN:s kulturdebattsida om hur hon anser att kyrkomusiker ska styra vad som spelas vid dop, vigslar och begravningar. Detta apropå ett program om de alltmer vanligt förekommande önskemålen om inspelad musik vid kyrkliga handlingar.
Innan jag resonerar mer kring detta vill jag slå fast följande, så att ingen missförstår mig:
1) Jag tycker att levande musik, gärna på orgel, ALLTID har en given plats i Svenska Kyrkans ALLA gudstjänster. Av flera skäl, men främst eftersom en gudstjänst så att säga sker i presens, tillsammans, och i enlighet med Svenska Kyrkans tro och lära, som i dessa sammanhang uttrycks i Den Svenska Kyrkohandboken 1986. Där finns t.ex. reglerat att, och hur många, psalmer som ska sjungas, och då ska det också följas.
2) Jag tycker inte att musik vars text, eller för den delen kontext, som klart står i strid med kristen tro eller människosyn, ska spelas eller sjungas, levande eller inspelat, i kyrkorum eller vid gudstjänster. Exempel på detta är marschmusik som skrivits, eller starkt förknippas med, t.ex. nazityskland, musik som förhärliga otrohet, våld eller öppet driver en tes som talar mot Guds kärlek och det eviga livets hopp.
Med detta sagt, vill jag problematisera Schottenius resonemang. För jag undrar faktiskt om vad det egentligen är kyrkomusikerna ska stå upp för - och varför? För sin egen värdighets skull? För Svenska Kyrkans integritet och tradition? För den goda smakens, eller den musikaliska kvaliteten? Vinner Svenska Kyrkan som helhet, och enskilda människor i synnerhet, något på att hävda dessa värden? På vilket sätt kan det föra människor till tro på Kristi kärlek och det eviga livets hopp?
Önskemål om förinspelad musik vid kyrkliga handlingar är vanligt. Allra oftast går det, tack vare alla flexibla och professionella musiker, att erbjuda samma stycke på orgel eller piano, eller med solosång. Ibland går det inte - och då brukar man försöka hitta en lösning där den inspelade musiken blir en del av förkunnelsen, eller ersätter live-solosånger, medan ingångs-, avskeds- och utgångsmusik samt psalmer spelas på kyrkans instrument. I de allra flesta fall blir resultatet en gudstjänst som, för att travestera prästlöftena, är både till Guds ära och människors tjänst.
För mig handlar detta inte bara om musik, eller bara om smak, eller nån sorts "mopsig" individualism, om vi ska använda Schottenius ordval. Utan det handlar om ett uttryck för sorg och kärlek. Om att, medvetet eller omedvetet, bära fram sin sorg över den man älskat och förlorat inför Gud. Precis som vi i griftetalet talar om vem personen vi ska överlämna i Guds händer faktiskt var - för Gud, men också för sina medmänniskor. För det är ju en person vi begraver, en person som haft ett liv, därmed en relation till Gud. Som efterlämnar anhöriga, som också, åtminstone från Guds synvinkel, har en personlig relation till Gud. Det är för deras skull, och som sagt till Guds ära, som begravningsgudstjänsten överhuvudtaget äger rum.
Och i det läget, förutsatt att de inte önskat sig Häng Gud eller en marsch från Hitlertyskland - vem är då jag, eller någon annan, att säga till min sörjande nästa, att nej du lilla vän, den musik du önskar dig för att uttrycka din sorg och tacksamhet över den du förlorat, den musiken duger inte i kyrkan? Den är av dålig kvalitet, eller till och med trivial? Här spelar vi bara fin och bra musik, som passar sig?
Musik ligger nära hjärtat, det vet de flesta av oss. Därför behövs ingen större empati och fantasi för att räkna ut, att den människa som i detta utsatta läge får sin önskemusik utdömd på det sättet, ligger i riskzonen för att att ta det mycket och smärtsamt personligt. Att känna det som att min musik, min sorg och därmed också det liv jag delat med min älskade - det är trivialt. Av låg kvalitet. Hur mottaglig blir man för evangeliet om Guds nåd i det utgångsläget?
Så visst, vi kan och bör prata om kvalitet - men inte enbart om musikalisk kvalitet. Vi behöver också tala om kvalitet när det kommer till gudstjänsten som helhet, om kvalitet på den själavård som vi utför i samband med kyrkliga handlingar, och om kvaliteten på hur vi som på olika sätt är församlingens tjänare, bemöter den församling vi står i tjänst hos. Det behöver vi prata mer om. Dessutom behöver vi prata om vad som är kyrkans främsta uppdrag just nu och just här. Är det att berätta om Jesus för människor, eller att försvara vissa musiksorters position i just vår kontext? Är det att se våra liv i ljuset av det eviga livet, eller att uppfostra människor till rätt sorts musiksmak? Är vi främst en kulturbevarande institution, eller en levande gemenskap av lärjungar? Och är det alldeles omöjligt att kombinera, helt eller delvis?
Jag har, som ni säker anar, mycket klara svar på detta. Men präster ska ju hålla käften och låta musiken tala, så det gör jag; den här sången vill jag gärna ha på min begravning.
PS: Jag har inget emot förinspelade tal eller dikter, enligt samma principer som ovan. Bring it on. DS.
PS 2: Är tillmötesgåendet av s.k. lågkvalitativ musik vid förrättningar ett reellt hot mot att arbeta med s.k. högkvalitativ musik i andra sammanhang, t.ex. gudstjänster, konserter och körverksamhet? Kan vi inte tänka i termer av en genomgående kvalitet, som rör sig på en musikalisk, teologisk och känslomässig nivå - samtidigt?
Andra som skriver om samma krönika är Elin Engström och Fjärde Väggen.
11 kommentarer:
Jag tror att du nånstans har missuppfattat kvalitetsbegreppet och därför skriver i en polemik som är ganska felriktad. Dels skiljer du i texten mellan "högkvalitativ" och "lågkvalitativ" musik, dels skiljer du mellan gudstjänstens kvalitet och musikalisk kvalitet. Den kvalitetsdiskussion som jag menar saknas är djupt kontextuell. Det går inte att applicera föreställningar från andra sammanhang, tex konsertanta, på en gudstjänst och dra samma slutsatser. Jag tror inte att det är någon som har efterfrågat den sortens felslut, jag har det i alla fall inte. Tvärtom är det ju okunskap som gör de där uppdelningarna.
Tycker att ditt sista stycke är en bra skiss på en sådan kvalitetsdiskussion som jag, och jag tror Schottenius fastän hon kommer från ett annat håll, efterfrågar. Inga av den sortens frågor ställdes t ex på de orgeldagar jag var med på för några år sedan. Det var bara tal om instrumentreparationer och hur man ska få unga att börja spela.
Det har jag förmodligen. Upplys mig gärna.
Polemiken driver jag för övrigt därför att jag upplevt IRL vad ett resonemang som Schottenius kan leda till i en begravningssituation.
Det är ju lite svårt att upplysa helt kort om någonting man har ägnat hela sitt yrkesliv åt. Det är en kontinuerlig process som innebär att diskutera mer, inte mindre, som Schottenius faktiskt skriver. Det du skriver här:
"Vi behöver också tala om kvalitet när det kommer till gudstjänsten som helhet, om kvalitet på den själavård som vi utför i samband med kyrkliga handlingar, och om kvaliteten på hur vi som på olika sätt är församlingens tjänare, bemöter den församling vi står i tjänst hos. Det behöver vi prata mer om. Dessutom behöver vi prata om vad som är kyrkans främsta uppdrag just nu och just här. Är det att berätta om Jesus för människor, eller att försvara vissa musiksorters position i just vår kontext? Är det att se våra liv i ljuset av det eviga livet, eller att uppfostra människor till rätt sorts musiksmak? Är vi främst en kulturbevarande institution, eller en levande gemenskap av lärjungar? Och är det alldeles omöjligt att kombinera, helt eller delvis?"
Det tycker jag är bra frågor. Det är samma frågor som konstnärer arbetar med, och som teologer arbetar med. Varför arbetar kyrkomusiker så lite med det? Jag känner många kyrkomusiker och det enda jag någonsin hört från dem är specifika situationer. De lyfter aldrig frågorna till någon teoretisk nivå. Det måste man ibland, för att titta på sitt arbete, se på helheten, fundera över sin uppgift, sin plats i tiden, osv. Jag har aldrig träffat en kyrkomusiker som såg fram emot kyrkans grundkurs men flera som öppet sa att de ville slippa gå den.
Innan någon kyrkomusiker nu tar åt sig personligt så borde den försöka se kritiken från andra håll än sitt eget. Är det bra eller dåligt att människor är engagerade i kyrkomusiken? Kan man inte se att vi vill samma sak som den som vill något, vi som kritiserar? Det låter på dig som att vi som inte arbetar i kyrkan ville något ANNAT med musiken än det du vill men det tror jag inte alls. Var nånstans säger Schottenius (eller jag, fast du kanske inte har läst vad jag skrivit) att vi skiljer mellan "musikalisk" kvalitet och "gudstjänstens" kvalitet? Det är du som förutsätter att vi gör det. Att vi liksom vill ha bara fina sopraner på läktaren eller nåt. Alltså det är känslan jag får - det är lite svårt att prata om sånt här, man behöver liksom konkretisera.
Jag tänkte på en sak, om det är rätt att man får välja sin hjärtas musik i döden, varför ska man inte få välja den i livet?
Jag bråkar lite nu men jag tror inte alls att vi står för olika saker här. Det är det jag försökt säga i gud vet hur många år. Men att det blir så mycket missuppfattningar är ett bevis på hur lite man talar om det på det sätt som resten av samhället talar om det. Om kultursidor och musikhögskolor inte kan kommunicera med kyrkan... jag vet inte slutet på den meningen. Men det känns så hopplöst att behöva bemöta de där dikotomierna som ingen vettig kulturarbetare står för. Det är som att du skulle behöva bemöta "men hur kan du tro på en mördargud som hatar kvinnor". Kvalitet är inte en form som man kan slå fast som är skild från den verklighet som existerar och som människor lever i. Tradition och förnyelse är inte varandras motsatser, osv.
Tack, nu är jag med.
Jag resonerar som jag gör kring musikalisk respektive liturgisk kvalitet, eftersom jag inte uppfattar att Schottenius avser något annat än musikalisk kvalitet, när hon skriver:
"Det finns fantastisk musik att välja vid livets stora högtider: lyft fram den. Gå inte med på denna trivialisering. Gammal musik, ny musik, stilla eller svängig musik; men det ska vara kvalitetsmässigt god musik, som korresponderar med kyrkorummet. Även om man alltid hamnar i besvärliga frågor om smak, borde det förekomma mer, inte mindre, diskussion om kvalitet". "
Hon resonerar visserligen om musikgudstjänster längre fram, och om att låta musiken tala - men öppnar i det stycket inte precis upp mot någon mångfacetterad kvalitetsdiskussion.
Dessutom uttrycker Schottenius knappast någon bredare kvalitetssyn när hon raljerar över hönan Agda, eller Gökvalsen, eller dansande ingångsmarscher. Utifrån det argumenterar jag "som om hon vill något annat än jag". Eller i alla fall inte ser det själavårdande perspektivet, för det framkommer inte
i artikeln, direkt. Hon resonerar som om kyrkomusikerna viker sig - när det kanske i själva verket rör sig om medmänskliga hänsyn, eller kompromisser för helhetens (eller den bredare kvalitetens) skull.
Ditt resonemang på Fjärde Väggen är djupare och talar om helheten, och både-och-perspektivet. Parallellen till folkmusiken är tydlig, t.ex.
Så jag tror att vi på olika sätt, och lite förbi varandra eftersom det är svårt att inte vara partisk utifrån sin egen plats i skeendet, ger uttryck för samma längtan efter en bredare, öppnare och mer mångfacetterad syn på musik och gudstjänst och uppdrag och hela grejen.
Jag ska försöka skriva om det i tidningen men det är inte säkert de tar in det. Det är svårt att övertyga alltid om att det här är viktiga saker.
Gör det!!!!
Det som är bra med att skriva i tidningen (förutom att man får betalt) är att man måste formulera sig så att de flesta kan förstå vad man menar. Man tvingas tänka efter, det är bra. Jag har föreslagit redaktionen men inte fått svar än.. vi får se.
Hej, Storasyster!
I denna för mig och många andra mycket intressanta debatt har du flera åsikter om kyrkomusik men säger inte så mycket om prästens perspektiv. Det förstår jag i och med att Schottenius mest utgår från musiken.
Själv har jag spelat på ett antal begravningar - den senaste innehöll Amazing Grace, Jag har hört om en stad, Där rosor aldrig dör och Tröstevisa. I mina öron är det extremt andefattigt musikaliskt men eftersom jag - i brist på bättre uttryck - inte kan hitta några starka skäl för att vägra en sådan repertoar så spelade jag den.
Jag är nu nyfiken på en annan situation, nämligen följande - i alla fall för mig - mycket jämförbara frågeställningen.
Vi kan tänka oss att det är en begravning på gång. Till dig kommer sorgehuset med önskemål om att du helst ska spela upp "I have a dream"-talet och inte får ha med något ur ritualen, för det här med jord och uppståndelse är inget för vare sig den bortgångne eller sorgehuset. Om du nu prompt måste ta till orda så är ordet Gud tabu, och bara vissa ämnen och tonfall är tillåtna.
Jag inser att det nu låter nästan som en skolavslutning i kyrkan istället. Du har säkert redan stött på resonemanget - men som sagt, jag skulle uppskatta om du ville dela med dig av dina tankar kring det.
Hej Kristina.
I den situation du beskriver, skulle jag svara ungefär så här:
Självklart kan vi spela upp "I have a dream"-talet, om det betyder mycket för er, och säger något om er familjemedlem som är död. Berätta gärna mer om varför det var viktigt för den döde, så kanske jag kan knyta an till det på fler ställen. Jag kan självklart också ha er syn på Gud, och den kristna tron i åtanke när jag formulerar mitt griftetal, och inte "tvångsinkludera" er i något som jag vet att ni inte delar, utan tala för mig själv, och kyrkans tro. Men en begravning i Svenska Kyrkan måste följa en viss ordning, som utgår från den kristna tron på det eviga livets hopp, och därför måste jag hålla ett griftetal, och säga det som finns reglerat i handboken. Om ni inte tycker det känns sant och rätt för er, så rekommenderar jag en borgerlig begravning, som ni kan utforma helt enligt era egna önskemål".
Det är där skillnaden ligger - den talade ordningen och psalmerna i begravningen är reglerat i kyrkoordningen. Inte ens om jag skulle vilja, är det tillåtet att avvika från den. Däremot kan man komplettera, och/eller fördjupa den med hjälp av t.ex. musik, poesi, eller andra texter. Dikter utan explicit kristet innehåll, kan ändå förmedla evangelium, på samma sätt som till det yttre profan, eller som du säger, andefattig musik.
Det främst så jag ser på CD-musik som en del i griftetalet, och i de anhörigas/vännernas avsked. Och jag tänker också, att olika generationer, har olika musik som de räknar som sakral, trots att den kanske inte genom titel eller text är tillkommen för att vara det. All klassisk musik är inte kristen, även om den gör sig på orgel, så att säga. Och många kärleksballader kan även säga oss något om Guds kärlek.
Musik och ord är en Guds gåva, till tröst, glädje, uppbyggelse och gemenskap. Självklart kan de användas, och utnyttjas på fel, eller dåliga sätt. Men de finns för vår skull, för att vi ska kunna sätta ord och ton till våra liv, som är heliga därför att Gud gett oss dem. Därför tycker jag att det finns skäl att tillåta både bredd och djup, så att säga. Visst finns det både texter och musikstycken som inte funkar i en gudstjänst - men vilka det är ska avgöras utifrån vad de explicit säger om människan och Gud, inte utifrån smak, ideal eller vad man tycker "passar sig".
Den där låten är the soundtrack of my marriage. :) Tack!
Skicka en kommentar