Bestämt på förhand...

Jag har precis läst ut To kill a mockingbird och därmed Atticus Finchs klassiska slutplädering inför juryn:

"The witnesses for the state have presented themselves to you gentlemen, to this court, in the cynical confidence that their testimony would not be doubted, confident that you gentlemen would go along with them on the assumption-the evil assumption-that all Negroes lie, that all Negroes are basically immoral beings, that all Negro men are not to be trusted around our women, an assumption one associates with minds of their caliber. Which, gentlemen, we know is in itself a lie as black as Tom Robinson's skin, a lie I do not have to point out to you. You know the truth, the truth is this: some Negroes lie, some Negroes are immoral, some Negro men cannot be trusted around women, black or white. But this is a truth that applies to the human race and to no particular race of men." (To kill a mockingbird, Harper Lee, 1960 s.217)

Det Atticus beskriver är ett synsätt och mekanismer som just i den här frågan tack och lov är mindre vanligt nu än när boken skrevs - men som samtidigt alltid har funnits och som finns kvar, och fortsätter att göra skada. Både när det handlar om hudfärg och etnicitet, men också om helt andra saker.

För det tycks vara en del av den mänskliga naturen, att de som för tillfälle är i överläge och i maktposition på något vis både skapar och äger sanningen om vilka som är de onda respektive de goda, vilka man kan lita på och vilka som har rätten på sin sida. Och då spelar det inte så stor roll vad som de facto har hänt - de goda är de goda och de onda de onda. Har du hamnat fel, får du antingen anpassa dig eller acceptera läget. Och att råka bryta mot reglerna, det kan få en människa att gå så långt som Mayella Ewell, som hellre låter en svart man dömas till döden än att stå för att hon varit dragen till honom.

Av allt elände som arvssynden satt igång, är den här typen av godhetsförklarade och förment rättfärdiga hierarkier något av det jag tycker mest illa om.