måndag, oktober 12, 2009

Om det som en gång var

För nio år sedan läste jag nytestamentlig grekiska - det har jag bloggat om förut. Vad som dock inte framgick av det inlägget, var den stora roll som mina studiekamrater spelade i att göra grekiskan till en så positiv upplevelse.

Att läsa grekiska på egen hand är ingen lätt uppgift. Man behöver vara minst två för att besegra aoristerna. Och allra helst tre, som vi var - CJ,
Kristoffer och jag. Det var ett klart vinnande koncept - vi delade texten i tre delar, tog ansvar för var sin del, gick sedan igenom tillsammans. Dagarna inleddes med lektion i Dekanhuset, sedan åt vi antingen 39-kronorspasta i Saffets källare eller det som Kristoffer kallade för "slafs" på Pinocchio, innan vi fortsatte arbetet, ofta i grupprummen på Dekan, uppehållsrummet på Regnell eller i någons kök. Vi femtiden gick vi hem, var och en till sitt, för att fortsätta på egen hand, innan vi sammanstrålade morgonen därpå. Och så där fortsatte det, medan hösten 2000 förflöt i ett ständigt ösregnande, med inslag av gåsmiddagar, Taizémöten, onsdagsmässor och framåt jul också adventskonserter, julklappsinköp, julpysselkväll (med högläsning ur ett Novum som vi rökte in med en indisk rökelsepinne...) och diverse annat.

Umgås man så där, varje dag, med alldeles bestämda förutsättningar (Markusevangeliet och Paulus brev), får man lätt en alldeles egen, och för den övriga omgivningen rätt outhärdlig, jargong. Som till exempel C-Js tes "Hela Johannesevangeliet kan sammanfattas "Du och jag Alfred" eller Kristoffers oförglömliga utbrott: När jag kommer till himlen, då ska Paulus få se på..." eller för den delen min egen oskuldsfulla fråga till föreläsaren vad det är Paulus tycker att förespråkarna för det gamla förbundet egentligen borde skära av sig...

I lördags gifte sig C-J med sin Maria, och därmed kan man säga att vi alla tre är ordentligt vuxna, åtminstone när det kommer till de yttre attributen såsom jobb, ålder och civilstånd. Och jag, som är den sentimentalaste av oss tre, tycker det känns på en gång fantastiskt att C-J har gift sig (såklart!) men också lite vemodigt - för nu är grekiskahösten ännu mer påtagligt en del av en svunnen ungdomstid.

Nåja, livet går vidare. Jag är glad att jag inte läser grekiska längre - för ändamålet var trots allt ännu roligare!

2 kommentarer:

Evas blogg sa...

Förstår att man behöver vara flera när man läser GT:s elller NT:s språk. Jag läser bibelhebr. just nu, ensam på min kammare och det är svårt. Mkt svårt.

Maria sa...

C-J har blivit rätt sentimental sedan han gifte sig... :-) Kram och tack!