Bus eller gravljus?

När jag var liten fanns inte Halloween i Sverige. Det slog igenom ganska snabbt omkring 1997-98 någon gång, till alla tonåringars förtjusning och många andras stora ogillande. Fortfarande är det här med Halloween i Sverige inte alls okomplicerat - speciellt inte eftersom Allhelgonahelgen i Sverige har en både snarlik och samtidigt väsenskild innebörd. Många tycker det är osmakligt och vulgärt att spök- och monsterfester sammanfaller i tiden med minnesgudstjänster och ljuständning på kyrkogårdarna. Andra tycker att ondska, död och mörker inte är något att skämta om - särskilt inte om man är kristen.

Jag kan hålla med om att en hel del av Halloweenrekvisitan är rätt grotesk. Jag tycker definitivt inte att de onda makterna är något man ska ta lätt på. Och jag kan verkligen förstå att det inte känns OK alls att komma från en älskad människas grav och mötas av monstermasker och leksaksblod.

Men samtidigt. I alla tider har människor använt humor och trams för att förhålla sig till det som skrämmer. I alla tider har vi så att säga retat döden genom att skämta om den. De allra flesta av oss kan säkert minnas härliga rysningar från barndomens spökhistorier. Vi tycks behöva sånt här för att stå ut med att leva i dödens närhet. Och dessutom - döden och ondskan är besegrad. Att fira Halloween är inte automatiskt en tillbedjan till det mörka. Det kan lika gärna vara en festlig, busig drift med det, eftersom Jesus har vunnit över alla mörkrets makter en gång för alla. Du död, var är din seger, liksom.

Så nej, jag bojkottar inte Halloween. Igår gjorde jag och Ebbas Mamma en pumpalykta (med ett utskuret Kristusmonogram istället för ansikte) och kommer det några Bus-eller-Godisbarn så är de så välkomna. Det förtar på intet sätt glädjen och högtidligheten i högmässan vi firade imorse, eftertanken inför de brinnande ljusen på kyrkogårdarna, eller den stillsamma hoppfullheten som kommer prägla morgondagens högmässa