Det är skolavslutningstider, och precis som varje år, debatteras skolavslutningarnas placering. Kyrka eller aula, det är frågan.
På Vikbolandet har saken blivit både blogg- och tidningssak, och biskopen i Härnösand uttalar sig, han också. Samtligas synpunkter är värda att ta i beaktande.
Vad jag tycker? Jag är mittemellan, som så ofta. Å ena sidan, så är skolavslutningar i kyrkan ett arv från den tid då kyrkan satt ihop med staten i allmänhet och skolväsendet i synnerhet, en tid som också var enhetssamhällets tid. Nu för tiden ska skolan vara religiöst obunden och neutral, och kyrkans främsta uppgift är att förkunna evangelium. Skolan är med andra ord skyldig att vara fri från religiösa budskap, kyrkan är skyldig att tillhandahålla dem. Krocken är faktiskt rätt uppenbar.
Å andra sidan, så har jag svårt att förstå den allra värsta upprördheten. De flesta präster kan utan svårighet tala tydligt om livet, Jesus och sommarlovet utan att pådyvla någon några sanningsanspråk eller färdiga svar. Den blomstertid nu kommer är visserligen en psalm, men just den religiösa texten tycks inte uppröra ens de mest nitiska kyrkavslutningsmotståndarna. Jag kan också ibland tycka att man glömmer det faktum att barn faktiskt är tänkande, kännande varelser som kan sålla den information som ges dem. Dessutom hinner man inte med vare sig indoktrinering eller skadeverkan på de tre minuter man som präst oftast har till sitt förfogande. Om kyrkans och skolans personal ser till att tala med och lyssna på varandra, och man hittar en bra balans, så brukar det för det allra mesta inte vara några problem när det väl kommer till kritan.
Man skulle alltså kunna säga att jag är emot skolavslutningar i kyrkan i teorin, men inte i praktiken. Som så ofta, tror jag att den här frågan egentligen handlar om betydligt fler saker än i vilket rum man ska ha sin skolavslutning. Det handlar om principer. Om den alldeles sunda och goda viljan att följa lagen och bevara individens rättigheter och frihet. Och om det faktum att kristen tro i det offentliga rummet av någon anledning verkar vara oändligt provocerande. Men det kanske är ett sundhetstecken, det med?
Uppdatering: Diskrimineringsombudsmannen uttalar sig i ämnet. Det gör Kyrkoordnaren också, och jag är klart benägen att hålla med honom. Även om jag tycker att det är rätt kul att ha skolavslutning.
10 kommentarer:
Varför överhuvudtaget ha ett avslutningsfirande som kräver en sådan grannlaga hantering?
Det är en fråga man faktiskt måste våga ställa sig.
Jag förundras ofta av profanhumanisternas rädsla för att låte barn vara i kyrkan. Som om detta i sig själv skulle göra dem kristna. Alternativt är det så att de har en större tilltro till den heliga Andens verk än vi själva i kyrkan har och kanske det som är den rätta tilltron till den heliga Ande pch dennes verka. Att mötet med det heliga förändrar och påverkar så bara att komma i närheten kan få livsomvandlande konsekvenser.
Skolavslutning i Kyrkan har inte så mycket med religion att göra. Det är traditionen. Ingen skall inbilla mig ,att det var något annat före statens skiljande från kyrkan. Ja tänk omde varit i den ordningen att Kyrkan valt att skilja sig från Staten så hade väl inte partierna nominerat till kyrkomötet. Partierna borde stilla sig och böja sina huvuden.
Ja, det handlar om tradition. Som befästes under de år när kopplingen kyrka-skola inte bara var en del av vardagen, utan också formell och reglerad i lag.
Personligen tycker jag att man, åtminstone om man är kristen, kan avgöra frågan genom att föreställa sig att man själv bor med sina barn i ett muslimskt land. Där man plötsligt vid något tillfälle förväntas ta med sina barn till moskén för någon ceremoni.
Om man då har inställningen att man inte skulle gå med på att göra det, då bör man inte heller förespråka skolavslutningar i kyrkan särskilt ivrigt. Gyllene regeln måste väl gälla för båda sidor.
Märkligt nog finns det ändå en hel del kristet folk som tycker att vi visst ska ha skolavslutningar i kyrkan och riktigt mycket bön där också och att alla självklart ska gå dit - men sätta sin egen fot i en moské skulle de aldrig göra.
när jag har firat skolavslutning i kyrkor har det aldrig varit en präst med. det har alltid bara varit rektorn som talat. då blir kyrkan bara som vilken lokal som helst. jag tycker personligen att hela diskussionen är rätt absurd, vi är ändå ett "kristet" land. varfr skulle vi inte få ha skolavslutningar i en kyrka? dessutom är min erfarenhet att en kyrka mestadels står tom förutom vid gudstjänst, dop, bröllop och begravningar och dessa hålles ju sällan mitt på dagen. varför inte använda de lokaler som finns?
i frågan om det skulle vara ett muslimskt land vi bodde i skulle vi faktiskt fått fira det i muslimsk anda, vare sig vi vill eller inte. för det är traditionen i det landet, och det bör respekteras. kristna som aldrig skulle sätta sin fot i en moské gör sig skyldiga till grov intolerans. det är bara dumt. (läs 2 mos 22:21)
Anonym: Det är en vanlig villfarelse att kyrkor står tomma, men den stämmer mycket sällan. Så välfyllda som vid t.ex. skolavslutningar är de visserligen sällan, men i de allra flesta kyrkor samlas människor minst en gång i veckan, ibland ännu oftare, till bön och gudstjänst. Dessutom är det så, att en kyrka aldrig kan vara vilken lokal som helst. Den är byggd med ett uttalat syfte, den är invigd till detta syfte som är att fira gudstjänst. Det är kristna bilder på väggarna, det finns dopfunt, altare och en massa saker som visar just att det INTE är vilken lokal som helst.
Jämförelsen med det omvända förhållandet tycker jag är nyttig att göra för sig själv. Emellertid tror jag man ska lägga in i den ekvationen att andelen imamer som skulle ställa upp på att tona ned den religiösa till den grad som vi präster förväntas göra i sammanhanget, förmodligen är försvinnande liten. Precis som jag tvivlar på att det är så vanligt att moskéer används till andra saker än gudstjänst - vilken sker i svenska kyrkor typ hela tiden.
Men det är som sagt en nyttig fråga att ställa sig.
Situationen som den är idag, när skolan går till kyrkan fast skollagen egentligen sätter hinder i vägen, och kyrkan avstår från att göra det som kyrkobyggnaden är avsedd för och invigd till, den är faktiskt inte särskilt bra. Båda parter sviker, helt eller delvis, sin övertygelse och enskilda barn kommer i kläm. Är verkligen traditionen SÅ viktig?
Jag gick i skolan på 70-talet och har aldrig haft skolavslutningar i kyrkan. (Kanske för att kyrkan var på ett ohanterligt långt avstånd från skolan? Vad vet jag?)
Det var inte förrän jag blev lärare och mamma som jag var med om skolavslutning i kyrkan.
Jag förstår inte vitsen med detta.
Som du säger, skolan och kyrkan har tydliga direktiv som motsäger varandra.
Den blomstertid nu kommer kan man mycket väl sjunga på skolgården.
Jag började skolan 1986 och tog därmed studenten 1998. Inte en enda skolavslutning hölls i kyrkan (och detta var ändå i Örebro!). Men det gick finemang att sjunga Blomstertid både i matsalen, på skolgården (i betong-amfi-teatern som kallade för Gropen) och förstås i aulan. Så någon känsla av att "det aaalltid varit så" har inte jag heller.
Fast det hände nog, när jag tänker efter, att vi var i kyrkan på julavslutningen. Men då finns det ju en koppling som är ganska svår att missa...
Skicka en kommentar