På präst- och diakonmötet hörde jag en anekdot om en äldre kollega som inte tyckte det var passande att sjunga Du ska inte tro det blir sommar i kyrkan. Den antyder ju, inte helt diskret heller, att Lilla Ida ser sig själv som någon sorts rätt avancerad medskapare, vilket öppnar upp för diverse synkretistiska tankegångar. Så den äldre kollegan sa kategoriskt nej. Tills en mer pragmatiskt lagd kollega kom med lösningen:
- Innan de börjar sjunga, se till att flika in: Så säger Herren, Herren! Då blir det ju Gud som gör så att blommorna blommar, vilket är helt dogmatiskt riktigt!
Jag har ingen aning om detta är sant. Förmodligen inte. Men efter detta kan jag inte höra barnkören sjunga Du ska inte tro det blir sommar, utan att tänka på hur vansinnigt roligt det skulle vara om man presenterade sången med djup, auktoritär stämma:
- Så säger Herren, Herren:
Varpå spröda barnaröster klämde i med:
- Du skaaa inte tro dä blir so-ommar...
2 kommentarer:
Så sant!
Var inte Astrid själv troende? Tror lilla Ida själv borde vara troende, med tanke på hennes uppfostran. Då kanske hon sjöng den visan som en sång Gud sjöng för henne? ;)
Astrid var enligt egen utsago inte troende - men samtidigt väääldigt präglad av småländsk landbygdsfromhet. Så jag tror definitivt det finns en sådan tanke nånstans i sången, tillsammans med Lilla Idas storhetsvansinne efter att ja "väckt opp hönsen från di döa"
Skicka en kommentar