Idag kastade jag bort ett par skor jag haft i massor av år, trots att de aldrig varit vare sig bekväma eller ens särskilt snygga. Hela grejen med dem var liksom att de var svarta, lågklackade och kostade 149 spänn på Coop i Uppsala för åtta år sedan. Nu ligger de i papperskorgen vid kopiatorn i Sankta Ragnhildgården, medan jag sitter här och betraktar skavmärkena de som alltid gett mig strax nedanför tårna och tänker att en epok är över. Epoken med Coop-skorna. Undrar vad som kommer härnäst.
4 kommentarer:
Varför känner jag mig alltid så ild and crazy när jag tar såna beslut? Som att jag nog gör något olovligt. Som att jag är ett barn.
Så vild så jag missar ett w behöver jag dock inte vara ...
Ingen aning - men jag kände det likadant när jag klev ur skorna framför min något brydde kollega och sedan dumpade dem rakt i papperskorgen...som om det vore något konstigt med att slänga ett par obekväma, uttjänta och därtill obekväma skor
Precis innan jag tittade in på din blogg så hade jag själv kastat ett par skor i soporna. Det är något alldeles särskilt att slänga ett par skor. Jag går ofta ner dem så hårt att jag i affären då jag köper nya rekommenderas av expediten att släng skorna där på plats och byta... Men skorna följer ju mig vart jag går, de är mina bästa vänner. jag har sommarskorna, vinterskorna, promenadskorna och såklart kyrkskorna. Nu var det trädgårdskorna som gfick ryka, tänk allt som vi gjort tillsammans... Skor och kläder, man går in i en relation helt enkelt. Sliter på varandra (kallas skoskav! ) Lever med varandra, går rtillsammans, det är en srog varje gång man måste slänga ett par skor...
Skicka en kommentar