När vi ändå håller på med de kluriga principfrågorna, så kan vi lika gärna ta en av de riktigt bökiga. Nämligen CD-musik på gudstjänster i allmänhet, och vid begravningsgudstjänster i synnerhet.
I teorin, och i grunden, tycker jag att det är självklart att gudstjäntmusik ska vara levande - alltså framförd på plats. Detta därför att en gudstjänst så att säga alltid sker i presens, en gudstjänst är något vi gör tillsammans, inför Guds ansikte, här och nu. Det är svårt att förklara varför, men vid användandet av inspelad musik i en gudstjänst så märker man ganska tydligt hur det sker en stämningsförändring, hur något annat, någon annanstans, liksom bryter in. Ibland blir det jättefint - ibland blir det faktiskt bara konstigt. En gudstjänst är dessutom offentlig, vilket innebär att man måste betala STIM-avgift om man använder förinspelad musik, något som ofta glöms bort. Och givetvis tillkommer också frågan om kyrkomusikernas arbetssituation, eftersom det är deras arbetsuppgifter byts ut mot förinspelad musik.
I de allra flesta fall då det finns önskemål om CD-musik brukar det faktiskt gå att lösa på andra sätt som blir minst lika bra. Fler låtar än man kanske skulle kunna tro går att spela på orgel och ännu fler på piano. Låttexter kan läsas som dikter, eller anspelas på i griftetalet. Att inleda minnestunden med den dödes favoritlåt är ett annat alternativ som brukar bli fint.
Men ibland så finns det enligt mig inga kompromisser som är pastoralt försvarbara. I vissa fall handlar det om att de anhöriga på grund av olika omständigheter är så drabbade av sin sorg att de helt enkelt inte kan utsättas för den besvikelse ett nekande skulle innebära för dem. Det är inte alltid dessa omständigheter så att säga "syns på utsidan", och ännu mer sällan kan man som präst berätta om dem för vem som helst. Men de går faktiskt inte att missa när man stöter på dem.
I andra fall är musiken så särpräglad att den helt enkelt inte går att ersätta med orgel. Även i dessa fall finns dock lösningar som blir bra för alla parter. CD-musiken behöver till exempel inte ersätta den instrumentala musiken. Den kan läggas in på solosångernas plats, spelas före klockringningen eller utgöra en del av griftetalet. Det viktigaste är att gudstjänsten som helhet så långt det är möjligt blir en läkande och tröstande upplevelse för de sörjande, samt givetvis att kyrkans ordning följs och evangelium rätt förkunnas. Omsorgen om de anhöriga måste få komma i första rummet - hur goda och välgrundande principerna än må vara.
Därför tycker jag att min kollega Linda Ganters i höstas fattade ett beslut som hedrar henne. Visst, när man tjänstgör utanför sin egen församling ska man följa de ordningar och regler som gäller där. Men omständigheterna kring den begravning som lett till en anmälan mot Linda Ganters tycks ha varit sådana (barn som förlorat en förälder i cancer) att ett brott mot församlingens bestämmelser var det pastoralt enda riktiga att göra. Det ska bli mycket intressant att se vad domkapitlet i Karlstad kommer fram till.
Svenska Kyrkan har många viktiga saker att stå upp för i dessa tider. Att kategoriskt förbjuda CD-skivor på begravningar är sannerligen inte en av dem.
8 kommentarer:
Bra skrivet. Jag håller med till fullo.
Håller med annebelle.
Det där med STIM hade jag ingen aning om!
Detta är inte lätt faktiskt, jag har förståelse för domprostens reaktion också. Vi har för mycket kommit från att begravning är en gudtjänst, där det handlar om att tjäna Gud, och inte till största delen till för de anhöriga att mista den avlidne.
Jag tror att problemet är att vi är dåliga på att kommunicera och att det är för olika praxis på olika håll, det borde vara mera tydliga och enhetliga riktlinjer att hålla sig till, och som kommuniceras ut.
Att en begravning är en gudstjänst är en grundförutsättning som jag också tycker är viktig att hålla fast vid. Ordningen skall följas och evangelium rätt förkunnas, även om en begravningsgudstjänst är en akt av själavård på samma gång.
Men det är inte begravningens karaktär av gudstjänst som domprosten försvarat när han anmält Linda Ganters, utan kyrkomusikernas arbetsmiljö och församlingens praxis. Två viktiga frågor som skall respekteras och tas på allvar - men som jag anser är klart underordnade behoven hos den dödes i detta fall minderåriga släktingar i ett fall som detta.
Det är svårt att följa en praxis till 100% när det kommer till begravningar och själavård. Ibland behöver man just avsteg från de praktiska reglerna för att inte skymma evangelium och sätta hinder ivägen för all trösts Gud, så att säga.
Men, jag talar om specialfall här, särskilt svåra omständigheter. Precis som jag skrev i inlägget, så går frågan om inspelad musik i de allra flesta fall att lösa på andra sätt.
Det finns många bra argument för att ha levande musik på begravningar, men att det skulle bli synd om kyrkomusikerna tycker jag inte är något bra argument. Om de står ivägen för budskapet får de faktiskt svälja sin stolthet och behov av att behövas. Det blir absurt om man bara ska få ha orgelmusik i vårt århundrade. I begravningar spelar man ju ändå med flera tidsperspektiv. Varför inte se det som ett uppslag till griftetalet?
Självklart ska man inte gå med på vad som helst utan helst ha levande musik och texter som stämmer med det kristna budskapet.
För min del tycker jag att frågan om levande eller inspelad musik är av underordnad betydelse. Argumentet om kyrkomusikerns arbetssituation tycker jag - i likhet med Amanda - är ganska svagt. Att ha heltidsanställda i kyrklig tjänst är inget självändamål.
För mig är den stora principfrågan vilken typ av musik man kan "släppa in" i kyrkan. Personligen menar jag att sekulär musik inte hör hemma i gudstjänsten (inte heller i begravningsgudstjänsten), lika lite som man t ex skulle spela kristen musik i en moské. Därför anser jag att man så långt det är möjligt bör försöka hänvisa den sortens musik till samlingen efteråt.
Detta är mina principer. Men jag bör kanske tillägga att jag inte hör till dem som i mitt dagliga värv måste hantera dessa känsliga frågor. Jag förstår att det inte alltid är så enkelt.
Ja, vilken musik som kan anses som lämplig för en begravningsgudstjänst, är sannerligen en svår balansgång.
Sekulär musik behöver ju inte per definition motsäga evangeliet, eller utmana det - men det kan också hända att den gör precis det, eller har ett innehåll som sänder tankarna åt ett helt annat håll än det önskvärda på en begravning.
Men, återigen - en begravning är först och främst en gudstjänst, men den är också en rit för kollektiv själavård. Och det ligger i själavårdens natur att man använder sig av hela skapelsen - även sekulär musik, litteratur eller vad det nu kan vara - för att ta emot insikt och läkedom av Gud. Är begravningen inte själavårdande för de anhöriga, blir det oändligt mycket svårare för dem att fira den gudstjänst som den samtidigt är.
Vad jag vet så är det ok att spela musik från cd vid begravningar eller minneshögtider i det stift där jag är verksam. Jag står verkligen frågande till den här diskussionen över huvudtaget. För 3 år sedan tog en av mina gymnasieelever livet av sig. Det var en mycket tydlig handling och han hade ett väldigt stort socialt nätverk som han tagit adjö av. Dagen efter började kuratorer från olika gymnasieskolor ringa och fråga var minnesgudstjänsten skulle vara. Summa sumarium 2 veckor senare tog ungefär 350 elever avsked av sin vän i statskyrkan i vår stad. Jag ,som var klasslärare, tillsammans med skolprästen utformade en fin minnesgudstjänst där hela klassen hade varit delaktiga i val av dikter,foton, minnesord och framförallt musik. De valde både "vanliga psalmer" och mer personlig musik som de kände var "rätt" i sammanhanget. Minneshögtiden blev en del av sorgeprocessen för våra 17 åriga grabbar. De diskuterade vilken låt som passade och valde att säga adjö med Madonnas "Time to say Godbye"...Idag arbetar jag både som lärare och konfirmandledare i Sv Kyrkan och en av de saker vi diskuterar är hur vi ska få unga (konfimander/ungdomar) känna sig hemma och relatera till gudstjänstlivet. Jag tror och tycker musiken är en viktigt del av gudstjänstlivet och om vi sätter upp för många "måsten" och regler så förlorar vi i det stora. Det måste finnas en viss känsla för vad som är passande och rätt. Om jag gått in till mina 30 grabbar och bett dem om hjälp att skapa en gudstjänst där de skulle få ta adjö av sin vän utan att de fick lov att uttrycka sig i deras "musikspråk" så hade det bara varit tokigt...
Konfirmandledare..
Skicka en kommentar