lördag, juni 30, 2012

Ville inte va den som blev kvar...


Så sjunger Veronica Maggio om sin hemstad. Den som många av vi andra kom till, när vi äntligen kom bort ifrån den stad där vi "växte upp och så".

Jag har varit i staden där jag växte upp i helgen. En stad jag är tämligen säker på att jag aldrig någonsin kommer att flytta tillbaka till. Inte för att det är något fel på staden ifråga - det är en vanlig, riktigt vacker stad. Men jag vill verkligen, verkligen inte bo där, och hur trevligt det än kan vara att vara där, med människorna som bor där, så är det alltid skönt att veta att jag inte ska stanna, och faktiskt minst lika skönt att åka därifrån.

Jag undrar ibland vad det där beror på. För jag tror inte det handlar om staden i fråga. Jag tror det handlar om mig. Och möjligen om mina kontrollbehov. Vad tror ni? Och vill ni tillbaka till städerna/platserna där ni växte upp och så?

8 kommentarer:

Emil Jörgensen sa...

Född och uppvuxen i Jönköping, efter att jag flyttat därifrån har jag aldrig haft någon större längtan att flytta tillbaka men nu när jag fått barn har tankarna kommit lite titt som tätt. Närheten till de egna föräldrarna och någon slags barndomsminne påverkar säkert. Kan tänka mig att bo där helt klart men det är nog inte ett alternativ just nu i livet. Så är det för mig...

Gunvor Vennberg sa...

Jag växte ju upp ganska nära där du är nu och...nej jag vill bo kvar här!

Karin sa...

Säkert! gör bättre "hemstadslåtar". Favorittextrader:

"Det finns en sorglig lycka i att aldrig mer va ett med dom som vet precis vem du är."

"Är du klar att gå ner på stan? Är du klar att möta sanningsdan?"

"Och jag älskar, älskar den här stan..."

"En gammal klasskamrat till mig, men jag vill inte gå på återträff och återträffa dig..."

Miriam sa...

Åh, Säkert! Helt klockrent.

Cecilia N sa...

Nä, inte tillbaka. Vad har jag där att göra?
Jag har varit tillsammans med maken mer än halva mitt liv. De som är kvar där vet inget om den tiden. Varför skulle jag längta till dem? Där jag bor nu har jag bott längst i mitt liv.

Det finns de som stannar. Och så finns det de som flyttar. Båda sorterna behövs och det behövs också att vi inte ser snett på de som hör till den andra kategorin. (Även om vi kanske inte för vårt liv skulle vilja byta.)

kyrksyster sa...

Ibland har jag avundads de som bott på samma plats hela livet. Den där självklara samhörigheten och vetskapen om allt o alla. Jag har aldrig riktigt haft den. Det tar år att bli accepterad på en ny ort.

Elisabeth sa...

När jag var ung ville jag bara bort, bort, bort. Nu undrar jag om det var så klokt. Rotlöshet, kallas det. Det var mycket besynnerligt att för ca 15 år sedan, under en tjänsteresa, återkomma till min hemby och upptäcka att alla i affären såg mig som en främling; jag som verkligen hörde hemma där, till skillnad från alla de andra jag aldrig förr hade sett. :-(

Jag tror att vi alla bär den här konflikten inom oss. De som aldrig kommit utanför 50-skyltarna avundas oss som gjort det och vi avundas dem deras ursprungliga grundtrygghet. I takt med att jag blivit äldre har jag dock insett vikten av att gräva där man står, var det nu än råkar vara. Gräset är i regel inte grönare någon annanstans.

Ulrika Zwaard sa...

Efter tio år utomlands kom jag tillbaka till min hembygd igen. Trivdes så bra där vi bodde i Holland - tills vi fick barn och två flygplan kraschade in i tornen i N.Y. kort därpå. Det var ju inte i USA vi bodde (längre), men det spelade ingen roll - jag ville bara hem till ett lugnare tempo, mer svängrum och familj... Så min cirkel slöts i den småländska myllan där den en gång börjat sin bana.