...och säkert var det flera kyrkor som inte varit direkt var välbesökta idag. Säkert var det många av oss som räknar oss som kristna, och som tycker att kyrkan är viktig, som föredrog radio- eller TV-gudstjänsten. Många hade dessutom mer än gärna kommit, om bara någon hade kunnat hjälpa dem dit, eller om de bara varit friska och starka nog att klara av det.
Men så fanns det också de som tänkte att "jag gick ju förra veckan". Eller som tänkte att "det kommer ju säkert inga andra så jag går inte heller dit". Eller rentav "nä, jag känner inte för det idag" eller "jag gör något annat istället".
Så var det några som gick ändå. För att de ville höra evangelium, fira nattvard och be. Och som blev nästan ensamma. Som tyckte det kändes genant inför prästen, som liksom bara fick ett, eller två ansikten att fästa blicken på. Eller rentav skämdes lite, för att prästen och kantorn och vaktmästaren fick ställa till med sånt mankemang bara för min skull. Eller som inte fick fira den gudstjänst de gått dit för, utan en "enklare variant" där man skar bort några texter och några psalmer och kanske predikan också. För att det inte skulle kännas så uppenbart, hur få som var där och för att man skulle komma därifrån fortare. Ja, och så var det säkert någon som inte fick någon gudstjänst alls. För de tjänstgjorde som kyrkvärdar och då gills det ju inte så då går vi hem igen.
Så blev de som "gick ändå" helt eller delvis snuvande på sin gudstjänst. De fick inte uppleva gemenskap i bön och gudstjänst, inte känna sin lovsång bli buren av fler röster än den egna. De kanske inte ens fick någon predikan. De som stannade hemma snuvade sig själva på tillfälle på tilltalet och gemenskapen som ligger i Ordet och Sakramentet alldeles oavsett hur många som är på plats. Och Jesus, han blev snuvad på den lovsång som bara just de som stannade hemma kan sjunga, och på den gemenskap i nattvarden som är unik mellan honom, och den som kommer till honom.
Och det berodde inte på sekulariseringen, eller på att det var "fel" präst, eller ingen sångsolist eller fel tid på dagen eller ens bara på att det regnade. Nej, det berodde på att alldeles vanligt kyrkfolk - anställda, förtroendevalda, engagerade människor, som förmodligen lagt ner timtal på att prata om hur man ska kunna höja gudstjänststatistiken - inte riktigt kände för det idag. Inte tillräckligt för att gå ut i regnet i alla fall. Jag har gjort det själv flera gånger, så jag vet. Jag har legat hemma i sängen och tänkt att näe, jag måste ju inte, jag går nästan alltid, det gör inget innan jag vänt på mig och somnat om.
Men jag har också suttit där i bänken och känt mig löjlig och utpekad och jag har stått i sakristian och undrat om jag ska ta av mig mässhaken igen. Och i de två sista situationerna, där räcker det faktiskt med att det kommer en till. En till som vill be, lovsjunga och tillsammans med oss som är där. En till som svarar, en till som säger Amen. En till som gör det synligt, att vi, fastän vi är många, är ett.
För vi firar inte gudstjänst bara för vår egen skull. Det är inte därför den finns och inte därför den faktiskt är det som definierar och villkorar en församlings existens. Nej, vi är kallade att fira gudstjänst för Guds skull, för vår skulle - och, inte minst, för varandras skall. Oavsett om vi känner för det eller inte. Det vore ju fånigt om stenarna skulle behöva ropa, bara för att de församlingsaktiva inte var så sugna?
10 kommentarer:
Precis vad vi talade om vid kyrkkaffet idag - för vi var inte så många.
Att gå för någon annans skull är ett underskattat skäl att gå till kyrkan.
Visst är det! Väldigt mycket av det som gör en församlings gudstjänster välbesökta, handlar om gemenskapen med de andra som är där, stämningen, välkomnandet. Och det är lite svårt att rådda på två...
Och jag var med om en gudstjänst där det, trots regn och så, var fullsatt. Bönhuset var förvisso inte så hemskt stort, men ändå. Det blev kvavt och fuktigt där inne, barnen blev lite leds, men stämningen var ändå god. Jag predikade lite väl länge (tänker jag så här i efterhand), men de orkade lyssna. Tänkte så olika en söndag kan te sig.
Underbart!
Och jag var på vigningsmässa och det var alldeles fullt men jag har ju min givna plats, i kören, så det gick ju bra. Utom med de där insatserna vi missade ...
(T o m maken gick i högmässa idag, på annan ort där han jobbar "dygnet runt", så han gick dit för att kalibrera in sig i kalendern. I vanliga fall är det bara jag som går.)
Den söndagliga gudstjänsten var en självklarhet för kyrkokristna länge. Men nu är seden bruten och kyrkbänkarna gapar tomma. Tror få fattar hur illa det är i många församlingar.
Skribenten var jag Gunnel, som ångrade mig. Jag har bjudit in BloggDag till min plats. Undrar om inte all kritik mot kvinnan som präst skadat hela Kyrkan och mångas lust att engagera sig. Hans Blogg om mässhakar i Finland designade för kvinnor rev upp mycket för mig sen året 1958.
Fortsätt att blogga Miriam! Och låt kyrkfolket vara med och göra gudstjänsten!
Bra inlägg..ja så usla som tv-gudtjänsterna nu är så undrar jag hur många som vill se på dem istället för att gå till kyrkan, de skippar nog bägge..men är man frisk så är det inget alternativ att stanna hemma. Jag tror att det är ett problem att det inte längre uttalas ett krav att komma till kyrkan varje söndag om man inte är sjuk eller har något annat legitimt skäl. Det går lika bra att vara kristen hemma och det gör det ju faktiskt inte; där finns endast den lilla kyrkan och vi behöver den stora, sakramenten och Ordet och gemenskapen med de andra.
Det är en utmaning för dagens kyrka och präster hur detta krav ska framföras så att det uppfattas positivt och att folk inte går dit endast för att de känner sig tvungna.
Till att börja med vore det bra om kravet på tillhörighet i Svenska kyrkan för anställda kompletterades med gudstjänstplikt en viss andel av söndagarna. När de anställda inte ids gå i gudstjänst när de är lediga -varför ska vi andra göra det egentligen? Tror de att vi andra uppskattar Gudstjänsterna mer, eller att Gudstjänsten på något vis är en service till församlingen som ska tillhandahållas på arbetstid och nyttjas om man känner för det? Många verkar göra det - vilket ger oss som troget går fastän kvaliteten skiftar problem - vi legitimerar på något vis sakernas tillstånd fastän vi går för att vi känner ansvar för helheten och vill lovsjunga Gud där vi bor - oavsett om andra gör det eller ej! Som anställd i Svenska kyrkan borde det vara en självklarhet att man gick i Gudstjänst - annars borde det vara skäl för uppsägning eller egentligen t o m åtal för trolöshet mot huvudman...
Skicka en kommentar