Min man brukar säga att musik är en privatsak. Något man lyssnar på i enskildhet, för sin egen skull, och som man inte delar med vem som helst, eftersom det är personligt.
Jag kanske inte resonerar på riktigt samma sätt, men visst är musiksmak något högst personligt, och lite känsligt. Jag minns fortfarande hur viss musik i en viss period av livet (läs dansband respektive mellanstadiet, min vanliga skräckperiod) kunde räknas som en social dödsdom, eller hur viss sorts musik (Evert Taube, i mitt fall) var någon sorts guilty pleasure som man ägnade sig åt i högsta enskildhet och aldrig någonsin talade om. Eller för delen hur jobbigt jag tyckte det var när någon kompis långt senare började sin åktur i min bil med att trycka ut mitt band ur stereon, för "du lyssnar alltid på så konstig musik".
Detta är länge sedan. Idag är mitt Spotify-konto kopplat till mitt Facebook-konto och där kan vem som vill se att jodå, idag har jag lyssnat på Piluttavisan 20 gånger och på On earth as in heaven 21 gånger. Mitt elvaåriga jag hade skämts lungorna ur sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar