Skolavslutningsvecka...

...och jag är tjänstledig. Inte en enda skolavslutning ska jag hålla i i år.

Debatten om desamma följer jag däremot. I år är den inte så stormig, inte än åtminstone. Detta trots den nya skollagen, som förtydligar att skolan är icke-konfessionell. Man hade ju kunnat tänka att en rimlig slutsats av detta vore, att skolorna helt enkelt slutade ha skolavslutningar i kyrkor. Kyrkor är ju trots allt lokaler som är avsedda för högst konfessionell aktivitet, fullkomligt nedlusade med konfessionella bilder, symboler och i många fall även konfessionella människor.

Men se, det behövs tydligen inte. Skolverket förklarar på sin hemsida att "Det går bra att ha skolavslutning i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron  utan religiösa inslag som bön, välsignelse eller trosbekännelse".

Vilken tradition? Den att ha skolavslutning i kyrkan? Och varifrån kommer den? Jo, från  en tid när kyrka och skola satt ihop, och det var självklart med både bön och psalmsång inte bara på avslutningen utan också i klassrummet. DET kan man ju knappast fokusera på?

Vilken högtidlighet? Den som kommer av att kyrkorummet är stort, vackert och inbjuder till lugn och eftertanke? Den kommer sig i sin tur av att kyrkan är byggd till Guds ära, och för att ge människor ett rum för tillbedjan och lovsång. Och lite av den kommer sig nog av att lokalen så att säga är inpregnerad med människors böner. Och DET är också lite svårt att gå djupare in på.

Vilken gemensam samvaro? Den man har med sina lärare och skolkamrater? Ja, den kan man faktiskt prata om. Men måste man verkligen vara i kyrkan för det? Nej. Det funkar lika bra i aulan, eller gympasalen, eller Folkets Hus, eller vad man nu har för stora lokaler att tillgå.

Är det inte dags att vi börjar dra de praktiska konsekvenserna av de ideologiska beslut vi tagit? Kyrkan är fri från staten, och därmed också från skolan. Skolan ska vara konfessionslös. Att ha sekulära ceremonier i kyrkorum är ologiskt, och skapar onödiga konflikter där enskilda,  barn och lärare såväl som präster kommer i kläm.

Detta betyder inte att skolan inte ska vara välkommen i kyrkan, eller vice versa, eller att allt samröre är uteslutet. Inte alls. Vi är ju trots allt aktörer i samma samhälle, och möter ofta samma barn. Det finns massor med naturliga och viktiga möjligheter att samverka. Studiebesök till exempel, jul- och påsk-vandringar och andra aktiviteter där det är tydligt vad man håller på med, och varför, och där fokus ligger på kunskap och lärande om vad tro och kyrka är och har varit, och inte på vare sig tradition, högtidlighet eller gemensam samvaro. Förmodligen skulle vi kunna utveckla mycket av detta bättre, om vi inte hade den stora skolavslutningsladdningen liggande tickande mellan oss så ofta.


Och för de familjer där man gärna firar sommarlovet i kyrkan, och kanske till och med vill tacka Gud för det, och få Guds välsignelse med sig ut i det, är det ganska lätt för de flesta församlingar, kanske särskilt på landsbygden, att helt enkelt bjuda in alla som vill till en sommarlovsgudstjänst på kvällen på avslutningsdagen. Då behöver ingen känna sig vare sig tvingad, utanför eller bakbunden. I Broby gjorde man till exempel så här.

Med sina riktlilnjer fegar Skolverket ur, och lägger de besvärliga besluten, med lojalitetskonflikter och bygderelationer, i knät på enskilda skolor, lärare, församlingar och präster. Friskriver sig från konsekvenserna av sitt eget beslut, kan man säga. Och i slutänden drabbas enskilda människor.


Men, det behöver ju inte vara så här. Kan vi inte bara lägga ned och börja om, utifrån det som är verkligheten just nu? Det verkar ju inte ens svårt.

I Dagen kan man läsa mer!

Och på Fjärde Väggen!