Bitterhet, högkyrklighet, hopplöshet.

Rubriken syftar lite grand på något jag läste i Facebook-gruppen där man diskuterar det nya kyrkohandboksförslaget, men mest på ett sätt att uttrycka sig som är ganska vanligt på flera håll i Svenska Kyrkan. För, det finns nämligen inte mycket som är värre i våra kretsar, än att vara bitter. Vilket på sätt och vis är fullt rimligt, för bitterhet är inte vidare konstruktivt, utan bara smärtsamt för den som lever med det, och tröttsamt för dem som hamnar i vägen.

Men. För givetvis finns det ett men. Eller snarare flera. För för det första, så är inte alla som kallas för bittra, verkligen bittra. Det är nämligen rätt effektivt i debatter, att kalla den som ifrågasätter eller kritiserar det som majoriteten tycker eller tänker, för bitter, istället för att bemöta i sak. Lite på samma sätt som det är effektivt att påstå att de är rädda. För bittra, rädda små människor, dem kan man ju bara ignorera. Så slipper man lyssna på vad de säger.

Därmed inte sagt att det inte finns bitterhet i alla kyrkliga traditioner och grupperingar, högkyrkligheten (och nu menar jag med det stackars ordet ungefär "de som själva uppfattar/beskriver sig såsom högkyrkliga") på intet sätt undantagen. Bitterhet finns nämligen överallt när människor upplever hopplöshet.  Och det tror jag många, som själva definierar sig om högkyrkliga, känner ganska ofta. För många av dem har lagt ner hela sina liv, på att arbeta för en levande, trovärdig kyrka. De har velat fira vackra, gedigna gudstjänster. De har, under vissa perioder, fått starkt gehör för sina idéer för församlingsliv och liturgi - för att sedan, ganska hastigt, inte få något gehör alls, utan lämnas därhän,. De har upplevt hur deras åsikter plötsligt kopplats ihop med helt andra åsikter, som de kanske inte alls omfattar, för att sedan avfärdas som misstänkta, eller misshagliga, eller helt enkelt ovidkommande.Och kanske är det det, som gör allra ondast. När någon säger, eller antyder, att det du gör, för att du verkligen vill ära Gud och tjäna dina medmänniskor med kärlek, i själva verket är det diametralt motsatta. Att du vill illa, när du vill gott. Att du saknar kärlek och Gudsfruktan, när det faktiskt är kärlek och Gudsfruktan som driver dig.

Självklart är det inte något enkelriktad beteende. Det finns människor inom högkyrkligheten, som beter sig precis likadant mot dem som står för en annan teologisk/liturgisk tradition. Det går att bli bitter även av att tro att det egna är bättre än allt annat och alla andra idioter som inte fattar och rättar in sig i det enda sanna. Men ytterst få människor är så enkelspåriga. De flesta av oss har ett stråk av god vilja i vår strävan, och dessutom vet vi att ta ansvar för de stråk i oss som vill illa. Hopplöshet och uppgivenhet uppstår inte av sig självt. Det uppstår när de som är i majoritet, eller de som har makten, tar sig friheten att välja vad som för tillfället är rätt och gott och sant, vilka som räknas och vilka som inte räknas, vilka som är rätt och vilka som är fel.

Det handlar alltså egentligen inte ett smack om vilken teologisk tradition man har. Hade det varit en annan teologisk tradition som just nu hade makten, hade det varit andra som upplevde hopplöshet och kallades för bittra. Man behöver inte backa många år i historien, för att se hur olika människor, traditioner och idéer rört sig mellan centrum, periferi och utanförskap i den svenskkyrkliga bubblan.

Så nej, det handlar inte om inomkyrkliga grupperingar. Det handlar om att människor i allmänhet, och kanske i Svenska Kyrkan i synnerhet, inte kan hantera makt. Särskilt inte den vi själva har. Vi törs ju knappt prata om den - hur ska vi då kunna ta ansvar för den?