onsdag, juni 06, 2012

Bitterhet, högkyrklighet, hopplöshet.

Rubriken syftar lite grand på något jag läste i Facebook-gruppen där man diskuterar det nya kyrkohandboksförslaget, men mest på ett sätt att uttrycka sig som är ganska vanligt på flera håll i Svenska Kyrkan. För, det finns nämligen inte mycket som är värre i våra kretsar, än att vara bitter. Vilket på sätt och vis är fullt rimligt, för bitterhet är inte vidare konstruktivt, utan bara smärtsamt för den som lever med det, och tröttsamt för dem som hamnar i vägen.

Men. För givetvis finns det ett men. Eller snarare flera. För för det första, så är inte alla som kallas för bittra, verkligen bittra. Det är nämligen rätt effektivt i debatter, att kalla den som ifrågasätter eller kritiserar det som majoriteten tycker eller tänker, för bitter, istället för att bemöta i sak. Lite på samma sätt som det är effektivt att påstå att de är rädda. För bittra, rädda små människor, dem kan man ju bara ignorera. Så slipper man lyssna på vad de säger.

Därmed inte sagt att det inte finns bitterhet i alla kyrkliga traditioner och grupperingar, högkyrkligheten (och nu menar jag med det stackars ordet ungefär "de som själva uppfattar/beskriver sig såsom högkyrkliga") på intet sätt undantagen. Bitterhet finns nämligen överallt när människor upplever hopplöshet.  Och det tror jag många, som själva definierar sig om högkyrkliga, känner ganska ofta. För många av dem har lagt ner hela sina liv, på att arbeta för en levande, trovärdig kyrka. De har velat fira vackra, gedigna gudstjänster. De har, under vissa perioder, fått starkt gehör för sina idéer för församlingsliv och liturgi - för att sedan, ganska hastigt, inte få något gehör alls, utan lämnas därhän,. De har upplevt hur deras åsikter plötsligt kopplats ihop med helt andra åsikter, som de kanske inte alls omfattar, för att sedan avfärdas som misstänkta, eller misshagliga, eller helt enkelt ovidkommande.Och kanske är det det, som gör allra ondast. När någon säger, eller antyder, att det du gör, för att du verkligen vill ära Gud och tjäna dina medmänniskor med kärlek, i själva verket är det diametralt motsatta. Att du vill illa, när du vill gott. Att du saknar kärlek och Gudsfruktan, när det faktiskt är kärlek och Gudsfruktan som driver dig.

Självklart är det inte något enkelriktad beteende. Det finns människor inom högkyrkligheten, som beter sig precis likadant mot dem som står för en annan teologisk/liturgisk tradition. Det går att bli bitter även av att tro att det egna är bättre än allt annat och alla andra idioter som inte fattar och rättar in sig i det enda sanna. Men ytterst få människor är så enkelspåriga. De flesta av oss har ett stråk av god vilja i vår strävan, och dessutom vet vi att ta ansvar för de stråk i oss som vill illa. Hopplöshet och uppgivenhet uppstår inte av sig självt. Det uppstår när de som är i majoritet, eller de som har makten, tar sig friheten att välja vad som för tillfället är rätt och gott och sant, vilka som räknas och vilka som inte räknas, vilka som är rätt och vilka som är fel.

Det handlar alltså egentligen inte ett smack om vilken teologisk tradition man har. Hade det varit en annan teologisk tradition som just nu hade makten, hade det varit andra som upplevde hopplöshet och kallades för bittra. Man behöver inte backa många år i historien, för att se hur olika människor, traditioner och idéer rört sig mellan centrum, periferi och utanförskap i den svenskkyrkliga bubblan.

Så nej, det handlar inte om inomkyrkliga grupperingar. Det handlar om att människor i allmänhet, och kanske i Svenska Kyrkan i synnerhet, inte kan hantera makt. Särskilt inte den vi själva har. Vi törs ju knappt prata om den - hur ska vi då kunna ta ansvar för den?

12 kommentarer:

Pierre Falk sa...

Tack!

Lekman sa...

Efter att ha läst ett tag i gruppen om nya kyrkohandboken kommer jag på mig att tänka: jag tycker inte om det här sammanhanget längre, jag tycker inte ens om de här människorna. Jag har ingen som helst längtan efter att träffa de flesta av dem. Om bitterhet är skamfyllt, vad skall vi då inte säga om brist på kärlek?

Det känns som bristen på tydlighet i lärofrågor från biskoparna resulterar i att varje präst är sin egen påve. Jag försöker tänka att det nog är speciella personligheter som dras till ett sådant forum. Ute i landet finns många trogna präster som vårdar sin församling utan att göra mycket väsen av sig. Men den tanken vill liksom inte bita på sorgen, som den gjorde förr.

Ja, jag är nog bitter, om bitterhet är en blandning av sorg och ilska. Det kanske är dags för mig att lämna, för min själs skull.

A. sa...

Alltså, jag har verkligen fått intrycket att "bitter" är typ The Worst av alla invektiv man kan tänka sig, och att man kan kontra allt, allt, med just detta, att ens meningsmotståndare bara är Bitter(tm). Kommer osökt att tänka på när man (t.ex. undertecknad) kritiserar samhällsfenomen som kropps- och utseendefixering och bemöts med att det där är ju bara för att man själv är fulare och tjockare och därför avundsjuk och Bitter(tm). Ad hominem i sin prydno. Rätt beige.

A. sa...

Eh ja, och så detta som jag tycker är så otroligt jobbigt med kyrkan så snart man kommer bakom kulisseran - detta att så många identifierar sig så till den grad med sitt arbete att det snart sagt knappt går att diskutera vad man skall ha för kaffekoppar i fikarummet utan att det blir en personkonflikt. Lite tillspetsat, men bara lite. Det påminner mig mycket om hur det var när jag var i forskningssvängen, som ju är ett annat område där kopplingen mellan person och position ofta är extremt tajt. Och så lägger man till detta att alla tycker sig kunna kontra med att jamen man har ju Gud på sin sida. Och det blir ju extemt svårt att diskutera något om alla parter låser sig vid att deras vilja representerar Guds och därmed basta.

Det är himla sorgligt, och jag vet inte hur man tar sig ur det.

Leif Ekstedt sa...

Man kanske kunde börja med att få ett rejält svar på frågan - vad är det som gör att ingen svarar på vad anledningen till "högkyrklighetens ovilja att delge oss anledningen till att inte kvinnor får leda Mässan?.

Goda präster som stoppas i karriären är ju deras eget fel - eller vems?)

Miriam sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Miriam sa...

Jag har aldrig tyckt det varit svårt att få svar på den frågan.

Vissa människor som inte tror att Gud kallar kvinnor till präster, vill inte medverka till, eller godkänna att, prästvigda kvinnor leder mässan. Andra kan acceptera att så sker, men tror inte att nattvarden blir så att säga "på riktigt" om celebranten är en kvinna. Det handlar, som jag förstår det, om att de vill lyda Gud och göra Hans vilja, och vara ärliga mot sig själva såväl som andra.

Och eftersom en sådan hållning i en kyrka där både män och kvinnor prästvigs kan bli både praktiskt svår att lösa ute på fältet, och eftersom samma hållning dessutom skär sig mot en modern syn på jämställdhet, har det blivit svårare för präster (men även andra kyrkotjänare) att få nya tjänster, eller att på den tjänst de har få dra konsekvenserna av sin tro.


Och - alla högkyrkliga tror inte att bara män ska vara präster. Och alla som tror att bara män ska vara präster, är inte högkyrkliga. Det ena ger inte det andra.

LeoH sa...

En bra sammanfattning, Miriam. Jag funderar ibland över om jag är lågkyrklig eller högkyrklig, när det gäller min tro och praktik. Vad andra anser, är helt beroende av vad som för ögonblicket diskuteras.

Anonym sa...

Det gäller ju inte bara högkyrkliga, det gäller även lågkyrkliga i olika väckelsegrupperingar. Jag vet inte vad jag själv ska beteckna mig som, men jag kan säga att jag känner mig som en främling i de flesta sammanhang där det bara är ord, ord, ord och dåligt med LIV.

Miriam sa...

Visst är det så, anonym! Jag skrev om högkyrkliga för att det var så det stod i citatet jag utgick från.

Ulf Hjertén sa...

Spontana gudstjänster - flexibel och situationsanpasad församling. Där upplevelsen är att där Jesus är, är himmelen. Antingen i en barnandakt, dagledigträff eller i den mångordigt och mycket bugande högmäsan.
Vi får väl pröva, våga känna på båda håll. Kanske hittar vi ett konkret program för gemensamma framtidsspår.Huvudsaken att handboken blir en hjälp, en idébok men än en lagbok som högkyrkligheten trivs med men inte vi tusentals andra. Vi måste börja leva tillsammans.

Rebecca Söderblom sa...

Bra skrivet, Miriam! Makt är svårhanterligt, och borde försöka identifieras mer i all sin komplexitet.