Vissa saker är det liksom lite fint att ogilla. Eller i alla fall ifrågasätta, på ett mer eller mindre kokett sätt. Ytliga veckotidningar, till exempel. Och dokusåpor. Och vitt bröd. Ni vet.
I kyrkans värld är det inte helt ovanligt att man ska tycka lite illa om sammanträden och möten. Man ska sucka lite över hur mycket tid det tar från den egentliga verksamheten, hur det förhindrar oss som är anställda eller förtroendevalda från att möta människor och så vidare. Så man suckar lite och himlar lite med ögonen och kommer kanske till och med försent. Jag vet. För jag har gjort det själv.
Samtidigt vet vi nog alla hur en riktigt dåligt planerad gudstjänst kan bli. Eller ett konfirmandläger där ledarna inte är överens. Eller hur funktionellt ett församlingsblad utan korrekta uppgifter är. Hur ett kyrkvärdsschema ser ut om bara halva styrkan var med och gjorde det. Och vi kan nog föreställa oss hur en församling skulle funka om kyrkorådet inte träffades, utan körde sina egna som projekt utan att tala med varandra. Och allt detta, kan man förebygga genom just möten och sammanträden.
Jag menar givetvis inte att det inte finns onödiga möten, där man diskuterar sådant som inte har med vardag och verklighet att göra alls, möten som självändamål, där man låter arbetstiden gå utan att kyrkan i allmänhet eller församlingen i synnerhet vinner något på det. Men så behöver det inte vara. Och att det ibland blir så, handlar faktiskt inte bara om mötena i sig, utan om oss som sitter där. Lever vi i församlingens liv resten av tiden, ja, då är det den verkligheten vi för med oss in på mötena. Om vi ser just våra - men också varandras - arbetsuppgifter som en del av helheten, som en del av ett levande församlingsbygge i, då blir mötena förmodligen präglade av det synsättet.
Så, istället för att kokettera med hur mycket vi föredrar människor och verklighet framför möten, så kan vi faktiskt se till att mötena handlar om människor och verklighet. Det är avsevärt mer konstruktivt, faktiskt. Jag vet, för jag har provat båda varianterna.
3 kommentarer:
Bra inlägg. Måste berätta en sak som min svärmor talade om i julas. I sjutton år var hon med i en förening för konsthantverkare. Under alla dessa år hade de förstås oändligt många möten. Den enda gången diskussionen blev infekterad var när det skulle bestämmas vilket inslagningspapper de skulle använda...
Har försökt säga (och skapa) det i många år.
Därför pratar jag inte om sammanträden, utan om möten. För det är exakt vad det handlar om - möten. Och i möten uppstår det saker.
Det där med sammanträden inom den kyrkliga sfären kunde kanske kombineras med Gudstjänster.
Fördel fler i kyrkan och en möjlighet för kyrkofullmäktige att gå ganska regelbundet i Gudstjänst.
Problemet i vi har i mindre församlingar blir tydliga när man knappt får någon församling att bearbeta. Det är lika besvärligt med detta som att gå på bio(som man gjorde förr) och enbart 15 personer såg filmen.
Skicka en kommentar