torsdag, januari 05, 2012

Egentligen borde jag väl kanske...

...skriva något klipskt och salt om konflikten som pågår i Visby stift om vilka talare som bjudits in till prästfortbildning. Något om hur svårt det är att definiera vad en kränkning är, och vilka konsekvensen den därför kan tänkas få. Något om att jag hört biskop Urwin tala flera gånger i olika sammanhang och gärna skulle höra honom igen. Och kanske något om hur mycket vetskapen (eller misstanken, för den delen) om en persons tro i en fråga, diskvalificerar denne från att prata om något helt annat?

Men jag orkar inte och har ingen lust. Jag vet ju hur det kommer bli. Jag skulle kunna skriva kommentarerna för och emot samtidigt som jag skrev inlägget. Några tycker att åh, så fantastisk med en kvinnlig präst som kan resonera så öppet och fint. Och några kommer tycka att åh, så illojalt och naivt och tycker du verkligen att människor med en sådan människosyn har en plats i våra sammanhang? Och ytterligare någon kommer säga att åh, kyrkan är en sådan sandlåda, vilken tur att jag inte hör dit. Och i den mån det blir någon diskussion, har jag svårt att se den leda någonstans, för det finns så många starka krafter (på båda "sidor", märk väl!) som inte vill att det ska hända något som suddar ut det svart-vita,  eller i alla fall skapar lite gråskalor. Som inte vill, orkar eller vågar se någon minsta gemensam nämnare och ännu mindre tänka i termer av kompromisser.


Så jag låter helt enkelt bli. För jag är ju på sätt och vis en av dem som inte vill. Så just idag har jag resignerat.

Annika Borg skriver om saken HÄR.

4 kommentarer:

Jonas sa...

Det behövs fler kvinnliga präströster om detta, bra att du är en av dem Miriam. Svenska kyrkan får annars bestämma sig; antingen avkragar man samtliga präster som inte accepterar kvinnliga präster (även om de kan arbeta med dessa och respekteraer dessa) och äktenskap mellan homosexuella (vilket torde vara en hel del präster av bägge könen) eller så tillåter man dem verka utan dessa återkommande påhopp eller vad man ska kalla det..och nog kan biskop Urwin - eller nog har han rättare sagt - mycket bra att säga oaktat vad han tycker i fråga om ämbetet. För övrigt är han medlem i Church of England och inte Svenska kyrkan, nota bene.

Resignera därför inte även om jag har den största förståelse för att det är jobbigt.

Thomas Ekstrand sa...

Jag känner igen mig i din uppgivenhet - det går helt enkelt inte att säga någonting utan att genast få en stämpel i pannan från endera lägret. Och det är djupt sorgligt.

Miriam W Klefbeck sa...

Precis så, Thomas.

T. Axelson sa...

Jag tycker mig påfallande ofta notera att det är manliga präster som markerar avstånd mot "kvinnoprästmotståndet". Det blir lätt ganska osunt. Det rimliga måste vara att anta att kvinnor som är präster självklart känner till de invändningar som kan resas, och tryggt kan svara på dessa.

Det finns för övrigt sådana som förnekar att det finns eller kan finnas några VDM alls oavsett kön, därför att de förnekar någon eller alla bokstäverna i uttrycket! I båda fallen kan förvisso konstateras att vissa diskussioner ofta tenderar att bli mindre fruktbara än andra, men om ens tro eller person blir kränkt av någon annans teologiska eller ideologiska uppfattning passar man knappast till präst, oavsett kön.

Men att gå in med föresatsen att förhindra att just kvinnliga kollegor utsätts för risken att någon ifrågasätter deras ämbete är i mina ögon ett uttryck för en tämligen unken och patriarkal kvinnosyn. Kvinnliga präster görs ju därigenom till stackars veka varelser som inte bör antas kunna ge svar på tal själva, utan måste försvaras av starka beskyddande rättänkande män...