Julmoralism

Häromdagen beklagade sig en krönikör i lokaltidningen över bristen på julstämning. Ingen snö (onda, onda klimatbovars fel) och bara en massa köphysteri (onda, onda kapitalisters fel) hade berövat honom all känsla av att julen närmar sig. Han ville istället ha gemenskap, äventyrsböcker och en enslig stuga i fjällen med sina barn. Vilket jag givetvis inte missunnar honom för en enda sekund - men ändå. Lite provocerad blev jag av hur mycket moralism han lyckades klämma in en enda krönika, och lite träffad kände jag mig, eftersom jag slängde en massa värmeljuskoppar i brännbart-soporna så sent som i torsdags och dessutom faktiskt tycker om julklappar, mat och godis. Och inte nämnde han Jesusbarnet heller. Jag började raskt och bittert formulera ett likaledes moraliserande svar på krönikan i tanken, om än utifrån motsatt vinkel, så att säga.

Men så öppnade jag Facebook imorse, och läste följande lilla bön på en väns statusrad, nämligen Brygubbens:

Gode Gud, ge oss alla en jul, inte en bara för de mäktiga som sitter med pengarna och för de präktiga om moraliserar över hur julen ska och inte ska firas. Låt också oss som bränner vid en Jansson, som köper fel och för många eller för få klappar, som snaskar från det undre lagret och vars gran barrar, få vara med och fira - också vi som är barnsliga, förvuxna eller ålderdomsvimsiga.

Och så kändes det plötsligt rätt skönt, att julen är helt oberoende av väder, konjunktur, antal klappar och sätt att fira. Den bara kommer. Precis som Jesus bara kom, en natt för länge sedan. Och han är här fortfarande. Alla dagar.