Åsnor

När jag gick i första klass och det närmade sig adventstid, fick vi göra ljusstakar i lera. Jag gjorde en som såg ut som en tomteröd alptopp med snö på. Dessa ljusstakar fick vi sedan ha framför oss på bänken, med ett tänt ljus i, varje morgon, medan fröken läste högt ur Marias Lilla Åsna, som är en barnbok med åtskilliga år på nacken, som berättar julevangeliet hur åsnans perspektiv. Jag tyckte den var högst fascinerande, även om det i ärlighetens namn var hela situationen, med ljusen på bänken och mörkret och adventsstaken i klassrumsfönstret, som gör att jag minns det så väl.

Men, åsnor är fortfarande fascinerande, speciellt bibliska åsnor. För de dyker upp lite här och där - Bileams åsna, åsnan man antar tog Maria till Betlehem, åsnan i stallet och så förstås åsnorna vid intåget i Jerusalem. Åsnorna är helt enkelt med när det händer grejor. Detta trots att åsnor var - och är - vanliga lastdjur, som inte förknippas med vare sig makt eller skönhet eller intelligens, utan snarare med arbete, tröghet och, tack vare A A Milne, melankoli. Och det känns befriande på något sätt. Även den som har stora öron, svankig rygg, sävlig takt och dystert kynne, får stå i Guds tjänst och bära Hans son till mänskligheten. Det är ju ett evangelium i sig.