Årskrönika II

För att undvika att min blogg betraktas som alltför seriös och kyrkpretentiös, kommer här ännu en högst personlig årskrönika. Något mindre jag-centrerad än den förra, dock.

Årets händelse: Oslo och Utöya-attentaten, tyvärr.

Årets repris:  GI-sejouren med obligatoriskt håravfall efteråt.

Årets snällaste: Vår periodvis inneboende, som också är min far

Årets elakaste: Vill inte dela ut utmärkelser för elakheter

Årets överraskning: Att TV:n inte skar ihop helt det här året heller

Årets roligaste: Pilgrimsungdomarna i Södertälje församling.

Årets tråkigaste: TV-sport i alla dess former

Årets flopp:  Decembervädret.

Årets gnällspik: Jag själv, som alltid.

Årets trygghet: Vår nya bil

Årets energiknippe: Min enastående kollega Ylva

Årets nykomlingar: Louis och Oscar

Årets månad: December.

Årets låt: "Tonight, tonight" med Hot Chelle Rae

Årets förebild: Prosten Karin

Årets TV-program: Downton Abbey

Årets citat: "For these moments, you can normally find an Italian who isn't too picky.”

Årets djävul: Satan - den som inte tror på honom har aldrig varit riktigt magsjuk

Årets Gud: Gud Fader allsmäktig fortsätter att övertyga

Årets klåpare: Jag. Bland annat krossade jag ambobelysningen med bakhuvudet.

Årets förlösare: Jesus

Årets stad: Södertälje.

Årets land: Egypten

Årets lag: Syrianska

Årets kvinna:  Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman.

Årets man: Min, givetvis.

Egocentrisk Årskrönika

Vad gjorde du 2011 som du aldrig gjort förut?
Filade naglarna. Faktiskt. Jag har aldrig gjort det förut, men en glömd nagelsax strax före en disputationsfest ändrade på detta.

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2012?
Eftersom jag aldrig ger några, så kan man ju inte säga att jag håller dem.

Fick någon i din närhet barn?
O ja. Som alltid.

Dog någon i din närhet?
Svärmormor Birgit.

Vilka länder besökte du?
Tyskland, Italien och Estland

Vad skulle du vilja ha 2012 som du saknade 2011?
Ordning på min almanacka

Vilket datum kommer du att minnas från 2011?
26 september

Vad var det största du åstadkom?
Tja...en mild julgransreform, en personalresa över Östersjön i 16 sekundmeter, en adventsljusstake...

Vad var ditt största misslyckande?
Att jag fortfarande inte övertygat min make i frågan om en hund.

Vems beteende förtjänade att firas?
Min makes, förstås. Och mina arbetskamrater - och alldeles särskilt Ylva, Micael och Mikael.

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Det känns lite banalt att säga Behring Breivik, eftersom hans massmordsterror inte riktigt hör hemma i kategorien "ledsen och arg" - men jag säger det ändå.

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
In i Gråis, a.k.a. vår nya bil.

Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexalterad?
Jag blir inte så exalterad nu för tiden. Påsknatten, julnatten och Downton Abbey, typ.

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2011? 
Välkommen in med Veronica Maggio. Jag tycker inte så värst mycket om den, men den är liksom svår att undgå. Jag kan den utantill.


Bästa filmer 2010?
Gudar och Människor, The Kings Speech och One Day

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Städat och motionerat

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Oroat mig

Favorit-TV-program?
Downton Abbey
 
Vilken var den bästa boken du läste?
 Oj, det minns jag inte riktigt

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jobbade först och bjöd på semlor sedan

Hur skulle du beskriva din stil 2011?
Svart

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Struntade i att ens försöka låta bli.

Vem saknar du?
Micael och Birgit.

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Louis

Lärde du dig något nytt under 2011?
Jadå. Elektronisk fakturahantering, till exempel.

Vad vill du lära dig under 2012?
KBok. Och den sjungna doxologin till nattvardsbön G.

En kärleksförklaring till

...och här är min favoritperson bland personer som inte finns på riktigt. Chauffören Branson från Downton Abbey, som uppfyller alla krav som kan ställas på en kostymfilmshjälte, med dialekten som bonus.

En kärleksförklaring

Jag har ingenting som helst gemensamt med Leif GW Persson. Vi delar vare sig bakgrund, generation eller intressen, åtminstone tror jag inte det. Men han är ändå min favoritperson bland dem jag inte känner, av skäl jag inte riktigt kan redogöra för. Eller jo, förresten. Han är uppenbart intelligent, befriande opretentiös och full av självdistans samtidigt som han så att säga vet sitt värde och inte ber om ursäkt om det inte behövs. Och så tror han på Gud. Utan att vare sig förtiga det eller kokettera med det.

Så därför missar jag aldrig Veckans Brott, önskade mig Gustavs grabb i julklapp och läste ut den på juldagen och därför lyssnar jag i skrivande stund på hans sommarprogram från 2004, för kanske tredje gången.

Slentrianvåld

Idag är det Värnlösa Barns dag, eller, som det stod i vårt Lectionarium, kyrkan minns De Oskyldiga Barnen i Betlehem. Dem som Herodes slog ihjäl för att han blev så ursinnig på stjärntydarna som blåst honom på vägbeskrivningen till Jesusbarnet, och (främst) för att han till varje pris ville göra sig av med potentiella rivaler om tronen.

Denna händelse nämns närmast i förbigående i Matteusevangeliet, i relation till profetior som går i uppfyllelse. Det verkar inte väcka särskilt mycket känslor hos evangelisten Matteus som helt sakligt förklarar vad som hände, och vilken profetia det infriade - men jag blir lika iskall inuti varje gång jag läser eller hör dem.

För det här är en berättelse som inte är det minsta unik. Dels har jag har läst någonstans att massmord på småpojkar var en ganska vanlig inrikespolitisk åtgärd för makthavare under den perioden. Dels är det ett mönster som går igen i stort och smått över hela världen, hela tiden. Det närmast slentrianmässiga våldet och övergreppen mot barn, det som bara finns och verkar få fortsätta finnas så länge det finns vuxna som gör någon sorts vinst på det. Som kan sälja och köpa dem, avreagera sig på dem, eller förslava dem som soldater eller underbetalda industriarbetare. För att det alltid är lättast att få det man vill ha av någon som är mindre och inte kan slå tillbaka och som man kan göra sig av med utan att det märks så mycket.

Världen är full av värnlösa, oskyldiga barn, som just nu, möter just sin tids, och just sina livs Herodes.I situationer som är så smutsiga och förfärliga att vi inte riktigt rår med att tänka på det fullt ut - ungefär som Matteus inte ger några detaljer om vad som verkligen hände i Betlehem efter att Herodes gett sina order. Men det betyder inte att det inte händer. Och det betyder inte att Gud också vänder sig bort. Tvärtom, som vi alltid tjatar om så här års, så blir han en av oss. Han var barnet som kom undan - men han är också hos, och i, det barn som möter sin Herodes just nu. Han är barnet som kom undan - och domaren som ingen kommer undan på den yttersta dagen.

God Jul!

Melanchthon är inte helt tillfreds med julgranens existens

Nu är det (snart) jul i vårt hus!

Soundtracket för kvällen hittar man här!

God Jul!

Puss på dig, Jesusbarnet!

Av alla tusentals Mariabilder jag sett i mitt liv, så är Morgan Weistlings målning från 1998 (?) min absoluta favorit. Verkligheten möter Rembrandt, på något gudomligt vis. Jag vill inte begå något läskigt upphovsrättsbrott - men klicka här, så får ni se:

Det finns inga oriktiga jular.

Min julspunk det här året (jag brukar liksom alltid få spunk på något i december) är uttrycket en riktig jul. Att utan det eller det (oftast något ätbart) så blir det ingen riktig jul. Eller att, en riktig jul, den är minsann fri från allt vulgärt köpande och ätande, och firas en frid och stillhet med dem man älskar. Alternativt medelst enbart gudstjänstbesök och helt utan tomtetrams (observera min självkritik).

Precis som om vi bestämde om julen är på riktigt eller ej, liksom. Som om julens äkthet låg i hur vi väljer att fira den, eller för delen i om vi känner oss juliga på rätt sätt? Som om jular kunde diskvalificeras såsom varandes oäkta.

Trams är vad det är. Julen bara är, några dagar om året. Det sker oavsett vad man äter, hur man känner sig eller vad man gör. På riktigt. Ungefär som Jesus, med det undantaget att han inte tar slut på tjugondedag Knut. Han bara kommer, och är den han är - alldeles oavsett hurdant det är, dit han kommer. Och vill vi ha honom, så stannar han. På riktigt.

Julmoralism

Häromdagen beklagade sig en krönikör i lokaltidningen över bristen på julstämning. Ingen snö (onda, onda klimatbovars fel) och bara en massa köphysteri (onda, onda kapitalisters fel) hade berövat honom all känsla av att julen närmar sig. Han ville istället ha gemenskap, äventyrsböcker och en enslig stuga i fjällen med sina barn. Vilket jag givetvis inte missunnar honom för en enda sekund - men ändå. Lite provocerad blev jag av hur mycket moralism han lyckades klämma in en enda krönika, och lite träffad kände jag mig, eftersom jag slängde en massa värmeljuskoppar i brännbart-soporna så sent som i torsdags och dessutom faktiskt tycker om julklappar, mat och godis. Och inte nämnde han Jesusbarnet heller. Jag började raskt och bittert formulera ett likaledes moraliserande svar på krönikan i tanken, om än utifrån motsatt vinkel, så att säga.

Men så öppnade jag Facebook imorse, och läste följande lilla bön på en väns statusrad, nämligen Brygubbens:

Gode Gud, ge oss alla en jul, inte en bara för de mäktiga som sitter med pengarna och för de präktiga om moraliserar över hur julen ska och inte ska firas. Låt också oss som bränner vid en Jansson, som köper fel och för många eller för få klappar, som snaskar från det undre lagret och vars gran barrar, få vara med och fira - också vi som är barnsliga, förvuxna eller ålderdomsvimsiga.

Och så kändes det plötsligt rätt skönt, att julen är helt oberoende av väder, konjunktur, antal klappar och sätt att fira. Den bara kommer. Precis som Jesus bara kom, en natt för länge sedan. Och han är här fortfarande. Alla dagar.

Det fanns en tid...

...när jag älskade filmen Titanic. Jag såg den på vintern 1998, sista året i gymnasiet, och fast jag egentligen önskade mig höjd över all svulstig, imperialistisk filmromantik, och så vidare, så blev jag helt såld. Så såld att jag såg den på bio tre gånger inom loppet av ett halvår.

Igårkväll såg jag delar av den igen - jag kom in mitt i och orkade inte hålla mig vaken genom alla turer i vattenfyllda korridorer - han får ju ändå bara is i ögonbrynen och sjunker på slutet - och insåg att på 14, 15 år så händer det saker. Både med teknik och med människor. För Leonardo diCaprio ser ut att vara exakt och precis 12 år gammal och Kate Winslet spelar hela rollen genom att spärra upp ögonen mer och mer. Om man inte visste det, skulle man aldrig ana att båda två är stora karakärsskådespelare med integritet nu för tiden. Isberget, som såg så verkligt ut 1998, ser ut som Pingus igloo. Filmen lär vara späckad med mer eller mindre tydliga faktafel (t.ex. filtercigaretter, arméryggsäckar från 30-talet, Stilla-Havsdelfiner i Atlanten osv...). Intrigen är en enda, förutsägbar klyscha, de små skämten är på roliga-timmen-nivå och merparten av skådespelarna, förutom möjligen Victor Garber, spelar konsekvent över.

Så jag kommer med andra ord inte gå och se Titanic i 3D, när den kommer i april. Men jag klandrar heller ingen tonåring som gör det, och tycker den är underbar...

Om jag inte vore så trött...

...skulle jag blogga ordentligt om att det faktiskt inte var Ulla Karlssons efterlysning av ett samtal och en kritisk granskning om offertanken i försoningen, utan hennes förnekande av synden, som gav de starkaste reaktionerna i våras.

Om att även om de mer etablerade teologer som driver liknande linjer, svek Ulla Karlsson med sin tystnad, så var det nog minst lika mycket utsagan om att "Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig!" som omöjliggjorde ett ordentligt, teologiskt samtal om försoningstanken och de olika sätt som finns att förklara och förstå dem på. För i och med det handlade debatten djupast sett inte om hur vi ska tala om försoning, förlåtelse och frälsning - utan om vi över huvud taget behöver något av det alls.

Men det låtsas de som nu högljutt beklagar det hela inte riktigt om.

Uppdatering: Domkapitlet, däremot, lägger glädjande nog i sitt beslut fokus alldeles där det ska vara!




Mindre trött var jag när jag skrev det HÄR och det HÄR.

Curling

Min man gillar nästan alla djur, och bland favoriterna finns småfåglar. Blåmesar, talgoxar, domherrar och sånt. Detta är ett intresse som bekant INTE delas av hans hustru. Därför är jag föga förstående för det curlingbeteende som snabbt utvecklats hos min make. För inte nog med att pippsen får mat i påse på tvättlinan innan det finns en gnutta snö på marken - han bevakar dessutom fröna noga så inga kajor ska käka upp de söta fåglarnas mat. När han kommer åt bankar han på fönstret och schasar bort dem, men eftersom det inte går att vakta fågelbordet 24/7 när man arbetar 100%, så gjorde han just en konstruktion med pinnar, som en blåmes ska kunna sitta på, samtidigt som de ska hindra kajor att få fäste.

Suck. Tur att katten betraktar det hela som catering, snarare än underhållning, i alla fall.

Inspirationslöst...

...vare här. Trots era mycket goda tips. Ber om ursäkt, och om att få återkomma. Nu ska jag låta bli att äta upp pepparkakorna.

Åsnor

När jag gick i första klass och det närmade sig adventstid, fick vi göra ljusstakar i lera. Jag gjorde en som såg ut som en tomteröd alptopp med snö på. Dessa ljusstakar fick vi sedan ha framför oss på bänken, med ett tänt ljus i, varje morgon, medan fröken läste högt ur Marias Lilla Åsna, som är en barnbok med åtskilliga år på nacken, som berättar julevangeliet hur åsnans perspektiv. Jag tyckte den var högst fascinerande, även om det i ärlighetens namn var hela situationen, med ljusen på bänken och mörkret och adventsstaken i klassrumsfönstret, som gör att jag minns det så väl.

Men, åsnor är fortfarande fascinerande, speciellt bibliska åsnor. För de dyker upp lite här och där - Bileams åsna, åsnan man antar tog Maria till Betlehem, åsnan i stallet och så förstås åsnorna vid intåget i Jerusalem. Åsnorna är helt enkelt med när det händer grejor. Detta trots att åsnor var - och är - vanliga lastdjur, som inte förknippas med vare sig makt eller skönhet eller intelligens, utan snarare med arbete, tröghet och, tack vare A A Milne, melankoli. Och det känns befriande på något sätt. Även den som har stora öron, svankig rygg, sävlig takt och dystert kynne, får stå i Guds tjänst och bära Hans son till mänskligheten. Det är ju ett evangelium i sig.

Med en veckas fördröjning...

...påbörjar jag härmed att efterleva mitt nyråslöfte. Först ut är ett foto på mitt skrivbord. Inte på det jag sitter vid när jag bloggar, utan det jag sitter vid när jag arbetar:

Jag vet inte riktigt vad ni vill veta, men här följer en liten guidning, från vänster till höger. Först syns kanten på mitt tangentbord (fullt med smulor) och min "tunna klient" (en ständig källa till helgelse). Därefter ser ni min fina Snobben-anteckningsbok, som egentligen är slut men som jag inte har hjärta att skiljas ifrån.  De tre röda böckerna är, också från vänster, en liten Kyrkohandbok, Artos Missale och Oremus.  Det gula i högerkanten är en syrisk-ortodox almanacka som jag fick man min kyrkoherde häromdagen, oklart varför, och den rosa saken bakom den är en fin Hello Kitty-adventskalender som jag fått av min kollega och hans fru. På anslagstavlan sitter komihåglappar och konfirmand-hjärtegryn om vartannat. Nedanför står min termosmugg (används för te i akuta predikoskrivar-situationer) och min "room spray" som införskaffades till mitt förra arbetsrum, som ibland luktade väldigt mycket cigarettrök.

Så, detta är det skrivbord jag spenderar mest tid vid. Frågor på det?