En korsmärkt pumpa

I detta tecken ska du segra...

Detta borde de katolska biskoparna i Storbritannien gilla.
För man behöver inte dissa pumpa bara för att man gillar Jesus, så det så.

Jag tycker Halloween är rätt OK faktiskt.

Allra särskilt sådana här år, när det infaller nästan en vecka före Allhelgonahelgen. Det finns något härligt i att med skräckblandad förtjusning driva lite med det man är rädd för, och något befriande i att veta att alla läskigheter faktiskt är besegrade en gång för alla. Och så är det så fint med pumpalyktor! Årets pumpa brinner på trappen just nu, med ett stort kors utskuret. Imorgon ska jag komplettera den med några kristusmonogram!

Om alkohol och ansvar

Jag ska vara helt uppriktig. Det är inte alldeles enkelt att vara uppvuxen i en djupt nykteristisk miljö och samtidigt vara högkyrklig, när det kommer till frågan om alkoholfritt vin/juice i nattvarden. Särskilt inte om man dessutom hört eller läst vittnesbörd från nyktra alkoholister som inte alls resonerar som motionärerna till kyrkomötet, eller som Mikael Bedrup. Tvärtom ser flera av dem det som en hederssak att ta emot Kristi kropp och sedan lägga handen på axeln. De gör det med en stolthet över sin kamp och seger över missbruket, en kamp de ofta fört tillsammans med den de just tagit emot. Tankar på att detta inte skulle vara en "hel" eller "riktig" nattvard tycks dem främmande, och att det väckt något uppseende vid nattvardsbordet har åtminstone jag aldrig märkt. Det finns också nyktra alkoholister som menar att det är en viktig del av nykterheten, att den också får kosta på. Därmed inte sagt att jag inte tar Mikael Bedrups och motionärernas erfarenheter och goda uppsåt på allvar, tvärtom - men jag tror det är viktigt att komma ihåg att det finns fler sätt att se och uppleva saken.

Men det är inte riktigt den frågan jag tycker är den mest brännande, alkohol- och missbruksrelaterade frågan för Svenska Kyrkan. För det serveras och dricks faktiskt avsevärt mer vin i kyrkliga sammanhang, som inte är nattvard. På Kyrkomötet, till exempel. På stiftsgårdar, präst-och-diakonmöten, på kyrkliga kurser och konferenser. I församlingshem, ibland även vid verksamhet i församlingens regi. Det är avsevärt vanligare än vad en godtemplarunge som jag, uppvuxen i Närke dessutom, någonsin hade kunnat ana. Utan att vara alkoholist, tror jag mig ana att sådana situationer är minst lika farliga ur återfallssynpunkt, eftersom alkoholen i sig har en ännu mer central och social roll. Sammanhanget påminner dessutom mer om de sammanhang där man en gång började dricka, och fokus ligger på festen, samvaron, det trevliga och avslappnande - "Klart du ska ha ett glas", liksom. Mängden alkohol som tillhandahålls, är dessutom betydligt större än vid ett nattvardsbord, liksom de sociala effekterna för den som påbörjar, eller tar hela återfallet i sina kollegors åsyn.

Kanske är det i den änden vi ska börja? Jag ser fram emot en motion om ett alkoholfritt kyrkomöte, alkoholfria stiftsgårdar (här är Rättvik en förebild!) och alkoholfria församlingshem.

Med Frälsaren i ett fast grepp...

...behöver inte ens små skelett vara mörkrädda!

Apropå vad en nattvardskalk ska innehålla...

...kan man läsa Fjärde Väggen. Eller Mikael Bedrup. Eller Dagblogg,(men då får man skrålla ned lite för där kan man inte länka till enskilda inlägg).

De är läsvärda, alla tre. Oavsett vad man tror om sakramentsförvaltning och alkohol i allmänhet och synnerhet.

Det finns grader...

...och så vidare. Ibland gör gradskillnader stor skillnad. Ibland kan det göra minst lika stor skillnad, att man inte skiljer det ena från det andra. Till exempel när det gäller frågan om kyrkans ämbete. Läs Ad orientem så förstår ni vad jag menar.

För övrigt har jag mycket svårare för chauvinistiskt motiverat kvinnoprästmotstånd, som dessutom sällan är utsagt och ibland inte ens medvetet, än teologiskt dito. Det är tur att det så ytterst sällan sammanfaller!

Saker jag bli glad av en onsdag när det regnar:

* Att såväl kloka ämbetssystern Eva Hamberg som kloke gamle uppsatshandledaren och föreläsaren Thomas Ekstrand blivit invalda i Svenska Kyrkans Läronämnd.

* Att en av damerna på pastorsexpeditionen hade en påse Ahlgrens lakritsbilar som hon frikostigt delade med sig av.

* Att det visade sig vara lätt som en plätt att hitta glasmontrar i rimlig prisklass via internet.

* (Ännu) en ny Gudrun Sjödén-katalog.

* Thaimat med maken i vårt stökiga kök.

Prästbarns-barndom när den är som allra bäst...

Jag är en kyrkbroiler, uppfödd bland kringspridda frimärkskragar, dopblanketter och psalmböcker, på pastorexpeditioner, krematoriesakristior och inte minst i församlingshem. Det haft haft sina sidor, men oftast var det helt OK och ibland var det helt underbart. Som när det var missionsauktion.

Min barndoms missionsauktioner ägde rum i små församlingshem på Närkeslätten, oftast i december. Det luktade av stearinljus, kaffe och varma människor, borden dignade av sylt och saft och broderade kuddar och man fick fika så mycket man ville. Höjdpunkten kom när någon farbror - ofta kyrkorådets ordförande eller någon annan verbal förmåga, satte igång med utropandet. Då fick alla barn ställa sig beredda för att överlämna det inropade till rätt person, och sedan återvända till syföreningstanten in charge med betalningen. Man sprang och sprang i sina klickande finskor, alltmer varma och uppspelta och hela tiden skamlöst klemade med av alla tanter och en och annan farbror. Vi var oftast inte så många - några prästbarn och några syföreningsbarnbarn - men det var bara bra för då fick man springa mer. En gång, i Axberg tror jag det var, så vann jag dessutom högsta vinsten på lotteriet - två stora kassar fulla med bakartiklar och julgodis.

En stillsam motkultur

En grupp kvinnor runt ett bord. Många andra närvarande i bön, hälsningar och tankar. Från olika delar av Svenska Kyrkan, i olika ålder (50 år ungefär mellan yngst och äldst) och med minst sagt skiftande fromhetstradition. Några prästvigda, andra klart tveksamma till ordningen med prästvigda kvinnor. Olika erfarenheter, synsätt och uttryckssätt blandas, ibland i munnen på varandra. Ändå - eller kanske just därför - är känslan av respekt och ömsesidig välvilja så påtaglig att den nästan går att ta på.

För två saker har vi gemensamt - kärleken till vår frälsare, och en obändig vilja att inte låta olikhet och vår oenighet leda till splittring. Vi vill stå vid korsets fot och vara olika, övertygade om att den korsfästes kärlek och nåd omfattar oss alla. Vi vill stå där också när vår oenighet gör riktigt ont, när den visar sig i olika syn på de sakrament som vi alla håller så högt. Vi vill stå där också när världen vill att vi ska vända oss mot och ifrån varandra. Som en liten, lågmäld motkultur i en kyrka med det brantaste av snedtak, en motkultur där vi kan hämta kraft, mod och glädje att både att vara och möta den som är annorlunda.

Ytterst få är de kyrkliga sammanhang där jag känner mig så trygg i att vara precis den jag är, som kvinna, kristen och präst, som när jag träffar dessa systrar i Kristus. Därför är jag oändligt tacksam och känner mig rikt välsignad över att få vara en av dem.

Om tillskriven och verklig makt

Idag funderar jag på vad som händer när människor eller grupper som varit offer både i teori och praktik, återfår sin praktiska makt, men behåller sin teoretiska offerposition. Kan det möjligtvis vara en av de mäktigaste roller man kan ha i samhället - ett offer med makt?

Ibland får man nya favoriter

Jag smygtittade på kommande Grey's Anatomy-avsnitt via Youtube, och snubblade då över den här låten. Nu har jag lyssnat på den om och om igen och dessutom sjungit den för mina arbetskamrater hela dagen, så då är det ju inte mer än rättvist att ni också får höra.

Det här med ålder

Min vän Y var med sin jämnårige man fritidspedagogen på jobbet. "Är det där ditt barn?" frågade en liten pojke då.

Min farfar (som dog när jag var nio år) var 18 år äldre än min farmor - men jag betraktade dem som jämnåriga. De var ju äldre än pappa och hade grått hår, liksom.

När jag gick i sjuan, blev en kille i min parallellklass ihop med en tjej som gick i nian. Det ansågs oerhört vågat - faktiskt mer vågat än det faktum att vissa av tjejerna i sjuan hade pojkvänner som var över 20. Och att ha "äldre kompisar" var i princip synonymt med att vara i riskzonen för olika typer av skörlevnad, samtidigt som det var en rätt saftig statusfaktor.

Så länge jag gick i skolan, umgicks jag i princip bara med människor som var födda samma år, året innan eller året efter mig själv. När jag kom till Uppsala, var detta plötsligt inte ens intressant längre. Före Facebook visste jag faktiskt inte riktigt vilka år vilka vänner var födda så där på rak arm, med undantag för de allra närmaste förstås.

Nuförtiden har jag vänner i alla åldrar (den yngst är väl i treårsålden och de äldsta runt 80) och tänker väl inte så vansinnigt mycket på det, med ett undantag. Jag kommer på mig själv med att då och då tänka på de vänner och kollegor som är i mina föräldrars ålder (runt 55-60 alltså) som vuxna, trots att jag är minst sagt vuxen själv och dessutom aldrig tänker så om mina vänner som är ännu äldre, eller lite yngre.

Det är, med andra ord, inte så viktigt med åldrar när man är liten. Antingen är man barn, eller så är man vuxen. Sedan blir det oerhört viktigt ett tag, innan det återigen blir lite mer odramatiskt. Och det är sånt man kan blogga om, en vanlig måndag i oktober, när ens man fyller 34.

Inget särskilt händer...

...står det på de flesta chanskorten i Ronja-spelet och så är det faktiskt i mitt liv också. På pastorsexpeditionen är installationer med en Nallebjörn i fikarummet det stora samtalsämnet, här hemma lobbas det för kattunge. Bloggar gör jag för lite. Kan ni inte ge mig lite förslag på ämnen?

Alla som tycker jag ska flytta till Mölnbo räcker upp en hand!

Jag skulle behöva ett namn också. Förslag?

Enkel och komplicerat

Vissa saker med det som skedde i Storkyrkan igår, ter sig för mig väldigt enkla. Som att biskop Eva i sak har alldeles rätt när hon talar om människovärde och demokrati. Som att SD avslöjade sig storligen när de tog åt sig så till den milda grad.

Andra saker är faktiskt inte lika glasklara. Som till exempel att riksmötets öppnande innehåller en gudstjänst i Svenska Kyrkans ordning, när Svenska Kyrkan faktiskt nu för tiden bara är ett av många samfund i Sverige.

Eller att ta upp politiska demonstrationer, som faktiskt inte är så där alldeles okomplicerade ur ett demokratiskt perspektiv, i en predikan vid ett sådant sammanhang.

Eller att skilja mellan sin nästas åsikter, och sin nästas person - det gjorde biskopen förvisso, men det är inte enkelt. Särskilt inte i ljuset av Jesusordet " Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."

Eller att biskop Eva såväl som andra blandar ihop lag och evangelium - att älska sin nästa som sig själv i handling och sanning och att därmed inte göra skillnad på människor, det är gott och det är rätt, och det är kristet - och det hör till lagen. Evangelium handlar om att Jesus är Kristus som dött och uppstått för att världen ska leva. Också detta evangelium påverkar hur vi som kristna ska se på varandra - hur kan jag förakta eller förskjuta någon som min Herre gett sitt liv för - och jag hade tyckt om, ifall både lag och evangelium tydligare hade funnits med i biskop Evas predikan.

I lördags var jag tillbaka...

...till platsen där jag...

...förstod att te ska köpas i lösvikt och drickas i jättekoppar.
...lärde mig koinegrekiska.
...åt mer cous-cous än jag gjort vare sig förr eller senare.
...blev kär i min man.
...brände lavendelolja i en grön oljebrännare från Indiska.
...en gång skådade Kaplanen stiliga pyjamasbyxor.

Bland annat.

Vad är sanning?

Min sanning, kan vara fullständig lögn för någon annan - och vice versa. Min verklighet, eller vissa delar av den i alla fall, framstår förmodligen som en veritabel låstsasvärld för ganska många människor - det blir lätt så, när man är kristen i Sverige. Olika människor kan vara närvarande på samma plats vid samma tillfälle - men beskriva vad som skedde på diametralt olika vis.

Ibland talar vi om vår sanning. Ibland ljuger medvetet om den. Ibland vet vi inte riktigt vad som är vad. Ibland är insikten om att vi människor ser på tillvaron så olika, att vi kan sägas leva i olika världar, utmanande och berikande. Ibland är den smärtsam och söndrande. Och ofta, ofta, så är det förvirrande, och frustrerande.

I detta virrvarr av verkligheter, av hela och halva sanningar, medvetna och omedvetna löger och allt däremellan, är Jesu ord till lärjungarna, och kanske i synnerhet Tomas, en källa till både hopp och förtröstan: Jag är vägen, sanningen och livet.

Det finns åtminstone en sanning, som är absolut. Tror jag alltså...