Mörkrets furste stiger ned...

Jag minns med all önskvärd tydlighet första gången jag insåg att det faktiskt finns en ond makt, lika verklig som den gode Gud jag på olika sätt bekänt mig till under hela mitt medvetna liv. Inte så att jag hade förnekat eller betvivlat det ondas effekter, eller undgått dem för den delen - men jag hade aldrig tänkt på att de kom någonstans ifrån, att det fanns något, eller någon, som hade en ond vilja för världen. Det var inte tankar och föreställningar som ingick i de kyrkliga miljöer där jag befann mig - snarast betraktades tal om djävulen och ondska som något misstänkt primitivt och sekteristiskt.

Det var, faktiskt, ingenting som drabbade mig, eller min omgivning som utlöste min djävulsinsikt. Det var en vanlig dag i mars, jag gick Svenska Kyrkans grundkurs, vi diskuterade ämnet i vår samtalsgrupp och så, på kvällen, när jag gått och lagt mig och låg där i mitt folkhögskolerum och såg ljusen från gatan utanför svepa över väggen så kom plötsligt en iskall insikt - Djävulen finns. Någon, eller något finns, som vill inte bara mig, utan hela världen, illa. Jag blev så rädd att jag ringde min pappa. Vad han tänkte när hans 20-åriga dotter vid tvåtiden en vardagsnatt ringde och var rädd för Djävulen har jag ingen aning om, och jag minns inte vad han sa heller, men jag minns att det funkade, och att jag somnade.

Efter den där första chocken, som nog egentligen handlade mer om mörkrädsla än om verklig existentiell ångest, så vändes iskylan, långsamt och stegvis till den ena förklarande aha-upplevelsen efter den andra. Korset fick plötsligt en känslomässig innebörd som jag inte kunnat ta till mig förut. Känslan av ilska och vrede gentemot smärtsamma saker i mitt eget och andras liv kändes inte förbjuden längre, utan tvärtom sund. När jag började se det kosmiska dramat i vardagen - då blev inte bara ondskan tydligare för mig, utan också Guds kärlek i Jesus Kristus.

Förmodligen är det därför jag har så svårt för förnekandet av synden i människan, såväl som undvikandet av att tala om Ondskan som en makt med en agenda. Jag tycker gott man kan säga att det är Djävulen som sänder död, katastrof och smärta - för även om vi själva har provocerat fram det, så är det därifrån det kommer - och framför allt så kommer det inte från Gud. Bland det absolut värsta jag vet är människor som påstår att när små barn dör, så är det för att Gud ville ha dem hos sig i himlen. Vad är det för fruktansvärd Gud, som av rent själviska skäl dödar små barn för sin egen lyckas skull? Vad händer då med hoppet att mötas igen, om det betyder att man samtidigt måste möta den Gud som tog det käraste man hade ifrån en?

Men, utan en konkret ond makt, blir det lätt så man börjar resonera. För då finns ju bara en yttre makt att förhålla sig till när det värsta händer. Om vi inte talar om att ondskan är en makt med ett uttalat syfte att göra människorna och skapelsen så illa som det bara går, så blir ondskan svår att hantera. Finns den bara i vissa människor? Är den i själva verket inte alls ond, utan bara missriktad godhet hos oupplysta människor som mår dåligt och inte har valt glädje och harmoni? Eller kommer det vi upplever som ont och smärtsamt i själva verket från en despotisk och lynnig Gud? Förtigandet av ondskans, eller Djävulens om man föredrar det namnet, verklighet kan ge flera själavårdsmässigt farliga följder, och på sikt föra människor bort från en Gud som man inte kan se står på det godas sida.

Självklart löser inte tydlighet om Djävulen teodicéproblemet. Vi kommer alltid att fråga Gud varför han inte alltid ingriper i ondskans härjningar här och nu och varför Han inte ger oss den bönhörelse vi behöver i vårt lidande. Men om vi kan se ondskan för vad den är, kan vi också läsa Bibeln såväl som våra egna livsberättelser som en kamp mellan ont och gott, mellan död och liv, mellan hat och kärlek, och vi kan se korset som ett segertecken, som påminner oss om att även om vi i denna världen utsätts för ondskans dödsryckningar, så kommer den aldrig få sista ordet. Det som sjukdom, smärta och död tar ifrån oss här, har Jesus tagit tillbaka, och den dagen han kommer med sitt rike, kommer lidandet vara över, för alltid.