Efter en arbetsvecka som utan tvekan varit den mest intensiva sedan jag prästvigdes, har jag tillbringat en hel del av helgen i min hammock och med litteraturens hjälp försökt vila själ och hjärna något.
Min första litterära avkoppling var den femte boken i serien om Maisie Dobbs, privatdetektiv och psykolog i 1930-talets England. An incomplete revenge heter den, och är förstås skriven av Jaqueline Winspear. Lika välskriven som sina föregångare, och med en behaglig, eftertänksam ton, är den tyvärr ändå något av en besvikelse. Intrigen (om en by där det begås en massa småbrott och anläggs en massa bränder runt samma datum varje höst) är något långsökt, skurkarna uppenbara och hjältinnan börjar dessvärre bli rätt tråkig i sin enstörighet. Förhoppningsvis blir det bättre längre fram - bok sex lär redan vara på väg.
En annan välbeprövad författarbekantskap är Jodi Picoult (som skrivit bland annat My sisters keeper, 19 minutes och inte minst den fantastiska Change of Heart) och därför hade jag vissa förväntningar även på Salem Falls. De infriades - berättelsen om en dömd sexförbrytare som vill börja om i en ny stad, utblandat med tonårig ockultism och småstadsmentalitet är verkligen spännande och engagerande och även om man kan räkna ut ungefär hur det hänger ihop, så är det faktiskt spännande ända till sista sidan. Och som vanligt när det gäller Jodi Picoult är saker inte alltid som de ser ut att vara....
Vad tycker ni jag ska läsa nu? Alla tips mottages tacksamt!
tisdag, juni 30, 2009
måndag, juni 29, 2009
Sommarkatt
När jag var liten fick jag lära mig att ondska var synonymt med att skaffa sommarkatt. Uppbragda insändare i KP, förmanande notiser längst ned på sidorna i Kalle Anka, moraliserande inslag i Barnjournalen fick mig att bäva inför den ondska som uppenbarligen doldes i till synes helt välanpassade barnfamiljer.
Nu när jag nått en något mer mogen ålder, vet jag att ondskan tar sig betydligt värre uttryck än så, och dessutom mycket oftare. Inte så att jag tycker det är OK att dumpa sin kattunge i skogen - men hellre det än att dumpa sitt barn. Dessutom är katter både smartare och segare än somliga tror...
Katten på bilden är min egen somriga katt. Fast hon bor med oss året runt, förstås.
fredag, juni 26, 2009
En epok är över
Idag kastade jag bort ett par skor jag haft i massor av år, trots att de aldrig varit vare sig bekväma eller ens särskilt snygga. Hela grejen med dem var liksom att de var svarta, lågklackade och kostade 149 spänn på Coop i Uppsala för åtta år sedan. Nu ligger de i papperskorgen vid kopiatorn i Sankta Ragnhildgården, medan jag sitter här och betraktar skavmärkena de som alltid gett mig strax nedanför tårna och tänker att en epok är över. Epoken med Coop-skorna. Undrar vad som kommer härnäst.
torsdag, juni 25, 2009
Måsproblem
På Sankta Ragnhildsgårdens tak bor familjen Mås. Eller bodde, rättare sagt, för måsbarnen har ramlat ned på innergården där de kliver omkring och skriker förvirrat, medan föräldrarna flaxar runt och skränar hatiskt mot de människor som till äventyrs vill förflytta sig på sin arbetsplats.
Bland dessa människor finns diverse olika förhållningssätt på måsproblematiken. Här är några axplock:
"Måsungarna är söta -vi matar dem med limpa"
"Jaså har måsarna tappat sina barn nu igen"
"Seriöst, kan ingen nacka de äckliga kräken för jag törs inte gå över gården"
Jag tror inte ens jag behöver skriva vilket som är mitt...
Bland dessa människor finns diverse olika förhållningssätt på måsproblematiken. Här är några axplock:
"Måsungarna är söta -vi matar dem med limpa"
"Jaså har måsarna tappat sina barn nu igen"
"Seriöst, kan ingen nacka de äckliga kräken för jag törs inte gå över gården"
Jag tror inte ens jag behöver skriva vilket som är mitt...
tisdag, juni 23, 2009
ALLT kan hända
Så säger en av mina kollegor ibland, om livet i allmänhet och församlingslivet i synnerhet. Idag har jag gjort min första dag som vikarierande kyrkoherde och insett att ja, nästan allt kan hända. Och nästan allt går att lösa.
Om jag inte bloggar på ett tag framöver, så kan ni sluta er till att allt fortsätter att hända. Men jag återkommer. Förstås.
Om jag inte bloggar på ett tag framöver, så kan ni sluta er till att allt fortsätter att hända. Men jag återkommer. Förstås.
lördag, juni 20, 2009
Vovvelängtan
I väntan på att den långsiktiga övertalningskampanjen om en egen hund ska ge resultat, får jag hålla till godo med mors och fars vovve. Sarro Lakritstroll börjar bli lite gråhårig om nosen, men är fortfarande nog så alert när de kommer till att hålla sig framme vid kaffebordet. Eller för den delen framför kameran...
fredag, juni 19, 2009
Semester (lite grand i alla fall...)
Så här kan en veckas semester i juni se ut:
Föräldrahemmets katter, Lill-Kisse och Prickly, snusar i solen
Chocolate Chip Cookies (jag har gjort dem själv!)
Midsommarjordgubbar och midsommarkompott
Sarro - alltid finast!torsdag, juni 18, 2009
Semesterläsning
När man har semester finns det förvisso gott om tid att blogga -men inte alltid så mycket av vikt att blogga om.
Förutom böcker då förstås. Böcker kan man alltid blogga om.
Igår läste jag Hans Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelson. Jag blev föga imponerad, av ungefär samma skäl som Mats Gellerfelt anförde i sin recension i SvD. Jag har ingen lust att en skriva om smörjan, faktiskt. Den är inte ens snyggt skriven.
Idag läser jag något mycket trevligare, nämligen Mary Ann Schaffers roman om Guernseys Litteratur- och potatisskalspajssällskap. En bagatell, skulle säkert mången smakpolis vilja invända, men det struntar jag i. Det är en trevlig brevroman som utspelas 1946 i London och på Guernsey, den är rolig, trivsam och lite romantisk samtidigt som den är klart folkbildande vad gäller både Storbritanniens geografi och Andra Världskriget. Jag har inte läst ut den än, men kan absolut rekommendera den. Vill ni ha en mer stilfull recension än denna, hänvisar jag till Carina Burman, även hon i SvD.
Förutom böcker då förstås. Böcker kan man alltid blogga om.
Igår läste jag Hans Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelson. Jag blev föga imponerad, av ungefär samma skäl som Mats Gellerfelt anförde i sin recension i SvD. Jag har ingen lust att en skriva om smörjan, faktiskt. Den är inte ens snyggt skriven.
Idag läser jag något mycket trevligare, nämligen Mary Ann Schaffers roman om Guernseys Litteratur- och potatisskalspajssällskap. En bagatell, skulle säkert mången smakpolis vilja invända, men det struntar jag i. Det är en trevlig brevroman som utspelas 1946 i London och på Guernsey, den är rolig, trivsam och lite romantisk samtidigt som den är klart folkbildande vad gäller både Storbritanniens geografi och Andra Världskriget. Jag har inte läst ut den än, men kan absolut rekommendera den. Vill ni ha en mer stilfull recension än denna, hänvisar jag till Carina Burman, även hon i SvD.
måndag, juni 15, 2009
Storasyster goes moraltant
Innan du börjar läsa och eventuellt blir arg: Jag är FÖR preventivmedel. Big time.
Gratis preventivmedel och subventionerade dagen-efter-piller kan förmodligen sänka aborttalen något, och hjälpa fler unga människor till ett ansvarsfullt sexliv. Ett abortregister hos Socialstyrelsen kan förmodligen hjälpa till att sätta in adekvata insatser för att minska oönskade graviditeter och aborter. Det Anders Millton föreslår kommer säkert inte göra någon skada, om det genomförs. Tvärtom.
Men det är faktiskt ett perspektiv som saknas i diskussionen. Nämligen det om att det finns ett mycket effektivt sätt att undvika att bli gravid vid en tidpunkt i livet då man inte önskar det, tillsammans med en person man inte vill ha barn med. Nämligen att låta bli att ha sex när man inser att så är fallet.
Människan är inte slav under impulser och känslor. Vi kan liksom välja när vi parar oss, och med vem. Vi kan resonera rationellt kring det och vi kan förutsäga eventuella följder. Men det är inte enkelt. Förutom våra egna hormoner och attraktioner, så finns det så mycket annat som påverkar oss. Till exempel vad alla andra gör. Vad alla andra säger att de gör. Vad som står i tidningar och vad vi ser på TV. Vad experterna uttalar sig om. Och där, i det offentliga rummet, finns det en klar obalans när det kommer till de olika alternativen när det kommer till sex och preventivmedel. För där är grundförutsättningen att alla är sexuellt aktiva. Det är heller ingenting märkligt att ha många partners. Att det faktiskt är ett alternativ att avstå, det nämns i princip aldrig. Inte heller att de höga aborttalen faktiskt speglar inte bara inställningen till preventivmedel, utan inställningen till sex över huvud taget.
Det är uppenbart att regeringen anser att de höga aborttalen är ett problem. Ska man lösa ett problem, måste man våga se hela bilden. I det här fallet betyder det att man måste våga problematisera den sexuella kulturen och de vanor och beteenden som den uttrycks i. Man måste våga föra in begrepp som avhållsamhet och återhållsamhet i debatten - inte för att moralisera och kontrollera, utan för att påminna sig om att de faktiskt finns som alternativ. Billiga, säkra och effektiva alternativ, som jag tror att många sexstressade unga män och kvinnor skulle tycka det var rätt skönt att få höra talas om någon gång ibland. Som omväxling, om inte annat.
Gratis preventivmedel och subventionerade dagen-efter-piller kan förmodligen sänka aborttalen något, och hjälpa fler unga människor till ett ansvarsfullt sexliv. Ett abortregister hos Socialstyrelsen kan förmodligen hjälpa till att sätta in adekvata insatser för att minska oönskade graviditeter och aborter. Det Anders Millton föreslår kommer säkert inte göra någon skada, om det genomförs. Tvärtom.
Men det är faktiskt ett perspektiv som saknas i diskussionen. Nämligen det om att det finns ett mycket effektivt sätt att undvika att bli gravid vid en tidpunkt i livet då man inte önskar det, tillsammans med en person man inte vill ha barn med. Nämligen att låta bli att ha sex när man inser att så är fallet.
Människan är inte slav under impulser och känslor. Vi kan liksom välja när vi parar oss, och med vem. Vi kan resonera rationellt kring det och vi kan förutsäga eventuella följder. Men det är inte enkelt. Förutom våra egna hormoner och attraktioner, så finns det så mycket annat som påverkar oss. Till exempel vad alla andra gör. Vad alla andra säger att de gör. Vad som står i tidningar och vad vi ser på TV. Vad experterna uttalar sig om. Och där, i det offentliga rummet, finns det en klar obalans när det kommer till de olika alternativen när det kommer till sex och preventivmedel. För där är grundförutsättningen att alla är sexuellt aktiva. Det är heller ingenting märkligt att ha många partners. Att det faktiskt är ett alternativ att avstå, det nämns i princip aldrig. Inte heller att de höga aborttalen faktiskt speglar inte bara inställningen till preventivmedel, utan inställningen till sex över huvud taget.
Det är uppenbart att regeringen anser att de höga aborttalen är ett problem. Ska man lösa ett problem, måste man våga se hela bilden. I det här fallet betyder det att man måste våga problematisera den sexuella kulturen och de vanor och beteenden som den uttrycks i. Man måste våga föra in begrepp som avhållsamhet och återhållsamhet i debatten - inte för att moralisera och kontrollera, utan för att påminna sig om att de faktiskt finns som alternativ. Billiga, säkra och effektiva alternativ, som jag tror att många sexstressade unga män och kvinnor skulle tycka det var rätt skönt att få höra talas om någon gång ibland. Som omväxling, om inte annat.
lördag, juni 13, 2009
Som sagt...
...är det föga arbetssamt att vara gudmor åt prästbarn. Speciellt inte åt den här försigkomna unga damen!
måndag, juni 08, 2009
Ett saxrelaterat missöde
Jag skulle tro att jag sammanlagt besökt frisören kanske 140 gånger i livet. Jag har klippt, färgat, slingat och gjort att möjligt med håret. Ibland har jag varit nöjd, ibland missnöjd. Men aldrig förut har det hänt att frisören faktiskt klippt helt fel.
Inte förrän idag. Min frisör (som är jätteduktig, trevlig och prisvärd, ingen skugga över henne) var nästan färdig, då hon plötsligt tog tag i en rätt tjock hårslinga på främre delen av hjässan - och klippte den rakt av, några få centimeter från huvudet. Schnapp, liksom, så hade hon en stor svans i handen.
Givetvis var det inte meningen. Hon hade helt enkelt tagit fel sax från vagnen, en vanlig istället för en sådan där uttunningssax som bara klipper av vart tjugonde hårstrå eller så. Men resultatet var likafullt att håret närmast benan, högst upp på huvudet, såg ut som en gravt malplacerad lugg som dessutom stod rakt ut. Både jag och frisören funderade i några sekunder på om vi skulle gråta eller skratta, innan jag började skratta så tårarna rann. Den stackars frisören lyckades hålla tårarna tillbaka, medan hon sammanbitet fönade, vaxade, fönade och plattade och vaxade igen, tills de kortaste etapperna låg klistrade mot resten av håret.
Om jag lyckas kamouflera stubben lika effektivt efter duschen imorgon återstår att se. Eventuellt kommer jag ha vissa likheter med den siste mohikanen, alternativt någon som tänkte klippa sig en stilig tuppkam men ångrade sig halvvägs...
Inte förrän idag. Min frisör (som är jätteduktig, trevlig och prisvärd, ingen skugga över henne) var nästan färdig, då hon plötsligt tog tag i en rätt tjock hårslinga på främre delen av hjässan - och klippte den rakt av, några få centimeter från huvudet. Schnapp, liksom, så hade hon en stor svans i handen.
Givetvis var det inte meningen. Hon hade helt enkelt tagit fel sax från vagnen, en vanlig istället för en sådan där uttunningssax som bara klipper av vart tjugonde hårstrå eller så. Men resultatet var likafullt att håret närmast benan, högst upp på huvudet, såg ut som en gravt malplacerad lugg som dessutom stod rakt ut. Både jag och frisören funderade i några sekunder på om vi skulle gråta eller skratta, innan jag började skratta så tårarna rann. Den stackars frisören lyckades hålla tårarna tillbaka, medan hon sammanbitet fönade, vaxade, fönade och plattade och vaxade igen, tills de kortaste etapperna låg klistrade mot resten av håret.
Om jag lyckas kamouflera stubben lika effektivt efter duschen imorgon återstår att se. Eventuellt kommer jag ha vissa likheter med den siste mohikanen, alternativt någon som tänkte klippa sig en stilig tuppkam men ångrade sig halvvägs...
söndag, juni 07, 2009
Valdag!
Trots en utomordentligt trevlig dag i solskenet på samfällighetens lägergård, så var ändå dagens höjdpunkt när maken och jag promenerade till Mölnboskolans matsal för att rösta. Även om det bara tar ungefär två minuter (förutsatt att man bestämt sig innan man kommer dit, vilket vi båda hade den här gången) så är det alltid lika tillfredsställande att utnyttja sina medborgerliga rättigheter.
Nyss insåg jag att ett av mina första medvetna minnen är från riksdagsvalet 1982. Jag var tre år, solen sken men det var kallt och jag åkte i min svart-och rödrutiga sulky till en skola inte så långt hemifrån. Eventuellt kan pappa ha delat ut valsedlar, för han och mamma hade sorterat sådana i köket dagarna innan. Flaggan var hissad vid den där skolan i alla fall och jag hade min gula toppluva och tyckte alltsammans var mycket spännande. Och den känslan har definitivt hållit i sig!
Nyss insåg jag att ett av mina första medvetna minnen är från riksdagsvalet 1982. Jag var tre år, solen sken men det var kallt och jag åkte i min svart-och rödrutiga sulky till en skola inte så långt hemifrån. Eventuellt kan pappa ha delat ut valsedlar, för han och mamma hade sorterat sådana i köket dagarna innan. Flaggan var hissad vid den där skolan i alla fall och jag hade min gula toppluva och tyckte alltsammans var mycket spännande. Och den känslan har definitivt hållit i sig!
lördag, juni 06, 2009
Hur vanlig får en präst vara?
"Jag har aaaldrig sett en präst med svart nagellack förut", fick jag höra idag.
Ingen anledning till oro, dock - mina upprörande tånaglar (som för övrigt är lila, och inte svarta) är 99% av tiden väl dolda i mina skor. För när jag har gudstjänster, andakter eller liknande, brukar jag alltid ha hela skor och strumpor. Detta är en av mina prästkonventioner, och sådana finns det faktiskt ganska gott om, när man börja tänka på saken. Både sådana som präster själv antagit, och sådana som omvärlden tycker att vi borde följa. För på gott och ont, så finns det faktiskt rätt många idéer om hur en präst ska vara.
"Precis som alla andra, fast en ängel", uttrycke en god vän det hela en gång. Och det ligger nog något i det. Människor tycker det är befriande att inse att prästen är som folk är mest. På vissa plan. På andra plan, det moraliska till exempel, ska präster gärna vara lite bättre. Fast utan att tala om det, givetvis.
Vad tycker ni som läser? Är det OK för en präst att ha...
...sandaler under röcklinet?
...en sambo?
...en ring i näsan?
...ett partimärke på kavajen?
...häftigt humör?
...jeans?
...många dyra bilar?
...en make/maka som inte är kristen?
...dyra märkeskläder?
...massor med smink?
...påträngande kroppslukt?
...en make/maka som är katolik?
...oputsade skor?
Ingen av det här är egentligen, i det stora perspektivet, särskilt viktigt. Inget av det behöver i sig vara ett hinder för prästen ifråga att se till att evangeliet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Men ändå - de flesta har åsikter. Vilka är era?
Ingen anledning till oro, dock - mina upprörande tånaglar (som för övrigt är lila, och inte svarta) är 99% av tiden väl dolda i mina skor. För när jag har gudstjänster, andakter eller liknande, brukar jag alltid ha hela skor och strumpor. Detta är en av mina prästkonventioner, och sådana finns det faktiskt ganska gott om, när man börja tänka på saken. Både sådana som präster själv antagit, och sådana som omvärlden tycker att vi borde följa. För på gott och ont, så finns det faktiskt rätt många idéer om hur en präst ska vara.
"Precis som alla andra, fast en ängel", uttrycke en god vän det hela en gång. Och det ligger nog något i det. Människor tycker det är befriande att inse att prästen är som folk är mest. På vissa plan. På andra plan, det moraliska till exempel, ska präster gärna vara lite bättre. Fast utan att tala om det, givetvis.
Vad tycker ni som läser? Är det OK för en präst att ha...
...sandaler under röcklinet?
...en sambo?
...en ring i näsan?
...ett partimärke på kavajen?
...häftigt humör?
...jeans?
...många dyra bilar?
...en make/maka som inte är kristen?
...dyra märkeskläder?
...massor med smink?
...påträngande kroppslukt?
...en make/maka som är katolik?
...oputsade skor?
Ingen av det här är egentligen, i det stora perspektivet, särskilt viktigt. Inget av det behöver i sig vara ett hinder för prästen ifråga att se till att evangeliet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Men ändå - de flesta har åsikter. Vilka är era?
Så säger Herren, Herren (prästtrams)
På präst- och diakonmötet hörde jag en anekdot om en äldre kollega som inte tyckte det var passande att sjunga Du ska inte tro det blir sommar i kyrkan. Den antyder ju, inte helt diskret heller, att Lilla Ida ser sig själv som någon sorts rätt avancerad medskapare, vilket öppnar upp för diverse synkretistiska tankegångar. Så den äldre kollegan sa kategoriskt nej. Tills en mer pragmatiskt lagd kollega kom med lösningen:
- Innan de börjar sjunga, se till att flika in: Så säger Herren, Herren! Då blir det ju Gud som gör så att blommorna blommar, vilket är helt dogmatiskt riktigt!
Jag har ingen aning om detta är sant. Förmodligen inte. Men efter detta kan jag inte höra barnkören sjunga Du ska inte tro det blir sommar, utan att tänka på hur vansinnigt roligt det skulle vara om man presenterade sången med djup, auktoritär stämma:
- Så säger Herren, Herren:
Varpå spröda barnaröster klämde i med:
- Du skaaa inte tro dä blir so-ommar...
- Innan de börjar sjunga, se till att flika in: Så säger Herren, Herren! Då blir det ju Gud som gör så att blommorna blommar, vilket är helt dogmatiskt riktigt!
Jag har ingen aning om detta är sant. Förmodligen inte. Men efter detta kan jag inte höra barnkören sjunga Du ska inte tro det blir sommar, utan att tänka på hur vansinnigt roligt det skulle vara om man presenterade sången med djup, auktoritär stämma:
- Så säger Herren, Herren:
Varpå spröda barnaröster klämde i med:
- Du skaaa inte tro dä blir so-ommar...
fredag, juni 05, 2009
Ännu en principfråga
När vi ändå håller på med de kluriga principfrågorna, så kan vi lika gärna ta en av de riktigt bökiga. Nämligen CD-musik på gudstjänster i allmänhet, och vid begravningsgudstjänster i synnerhet.
I teorin, och i grunden, tycker jag att det är självklart att gudstjäntmusik ska vara levande - alltså framförd på plats. Detta därför att en gudstjänst så att säga alltid sker i presens, en gudstjänst är något vi gör tillsammans, inför Guds ansikte, här och nu. Det är svårt att förklara varför, men vid användandet av inspelad musik i en gudstjänst så märker man ganska tydligt hur det sker en stämningsförändring, hur något annat, någon annanstans, liksom bryter in. Ibland blir det jättefint - ibland blir det faktiskt bara konstigt. En gudstjänst är dessutom offentlig, vilket innebär att man måste betala STIM-avgift om man använder förinspelad musik, något som ofta glöms bort. Och givetvis tillkommer också frågan om kyrkomusikernas arbetssituation, eftersom det är deras arbetsuppgifter byts ut mot förinspelad musik.
I de allra flesta fall då det finns önskemål om CD-musik brukar det faktiskt gå att lösa på andra sätt som blir minst lika bra. Fler låtar än man kanske skulle kunna tro går att spela på orgel och ännu fler på piano. Låttexter kan läsas som dikter, eller anspelas på i griftetalet. Att inleda minnestunden med den dödes favoritlåt är ett annat alternativ som brukar bli fint.
Men ibland så finns det enligt mig inga kompromisser som är pastoralt försvarbara. I vissa fall handlar det om att de anhöriga på grund av olika omständigheter är så drabbade av sin sorg att de helt enkelt inte kan utsättas för den besvikelse ett nekande skulle innebära för dem. Det är inte alltid dessa omständigheter så att säga "syns på utsidan", och ännu mer sällan kan man som präst berätta om dem för vem som helst. Men de går faktiskt inte att missa när man stöter på dem.
I andra fall är musiken så särpräglad att den helt enkelt inte går att ersätta med orgel. Även i dessa fall finns dock lösningar som blir bra för alla parter. CD-musiken behöver till exempel inte ersätta den instrumentala musiken. Den kan läggas in på solosångernas plats, spelas före klockringningen eller utgöra en del av griftetalet. Det viktigaste är att gudstjänsten som helhet så långt det är möjligt blir en läkande och tröstande upplevelse för de sörjande, samt givetvis att kyrkans ordning följs och evangelium rätt förkunnas. Omsorgen om de anhöriga måste få komma i första rummet - hur goda och välgrundande principerna än må vara.
Därför tycker jag att min kollega Linda Ganters i höstas fattade ett beslut som hedrar henne. Visst, när man tjänstgör utanför sin egen församling ska man följa de ordningar och regler som gäller där. Men omständigheterna kring den begravning som lett till en anmälan mot Linda Ganters tycks ha varit sådana (barn som förlorat en förälder i cancer) att ett brott mot församlingens bestämmelser var det pastoralt enda riktiga att göra. Det ska bli mycket intressant att se vad domkapitlet i Karlstad kommer fram till.
Svenska Kyrkan har många viktiga saker att stå upp för i dessa tider. Att kategoriskt förbjuda CD-skivor på begravningar är sannerligen inte en av dem.
I teorin, och i grunden, tycker jag att det är självklart att gudstjäntmusik ska vara levande - alltså framförd på plats. Detta därför att en gudstjänst så att säga alltid sker i presens, en gudstjänst är något vi gör tillsammans, inför Guds ansikte, här och nu. Det är svårt att förklara varför, men vid användandet av inspelad musik i en gudstjänst så märker man ganska tydligt hur det sker en stämningsförändring, hur något annat, någon annanstans, liksom bryter in. Ibland blir det jättefint - ibland blir det faktiskt bara konstigt. En gudstjänst är dessutom offentlig, vilket innebär att man måste betala STIM-avgift om man använder förinspelad musik, något som ofta glöms bort. Och givetvis tillkommer också frågan om kyrkomusikernas arbetssituation, eftersom det är deras arbetsuppgifter byts ut mot förinspelad musik.
I de allra flesta fall då det finns önskemål om CD-musik brukar det faktiskt gå att lösa på andra sätt som blir minst lika bra. Fler låtar än man kanske skulle kunna tro går att spela på orgel och ännu fler på piano. Låttexter kan läsas som dikter, eller anspelas på i griftetalet. Att inleda minnestunden med den dödes favoritlåt är ett annat alternativ som brukar bli fint.
Men ibland så finns det enligt mig inga kompromisser som är pastoralt försvarbara. I vissa fall handlar det om att de anhöriga på grund av olika omständigheter är så drabbade av sin sorg att de helt enkelt inte kan utsättas för den besvikelse ett nekande skulle innebära för dem. Det är inte alltid dessa omständigheter så att säga "syns på utsidan", och ännu mer sällan kan man som präst berätta om dem för vem som helst. Men de går faktiskt inte att missa när man stöter på dem.
I andra fall är musiken så särpräglad att den helt enkelt inte går att ersätta med orgel. Även i dessa fall finns dock lösningar som blir bra för alla parter. CD-musiken behöver till exempel inte ersätta den instrumentala musiken. Den kan läggas in på solosångernas plats, spelas före klockringningen eller utgöra en del av griftetalet. Det viktigaste är att gudstjänsten som helhet så långt det är möjligt blir en läkande och tröstande upplevelse för de sörjande, samt givetvis att kyrkans ordning följs och evangelium rätt förkunnas. Omsorgen om de anhöriga måste få komma i första rummet - hur goda och välgrundande principerna än må vara.
Därför tycker jag att min kollega Linda Ganters i höstas fattade ett beslut som hedrar henne. Visst, när man tjänstgör utanför sin egen församling ska man följa de ordningar och regler som gäller där. Men omständigheterna kring den begravning som lett till en anmälan mot Linda Ganters tycks ha varit sådana (barn som förlorat en förälder i cancer) att ett brott mot församlingens bestämmelser var det pastoralt enda riktiga att göra. Det ska bli mycket intressant att se vad domkapitlet i Karlstad kommer fram till.
Svenska Kyrkan har många viktiga saker att stå upp för i dessa tider. Att kategoriskt förbjuda CD-skivor på begravningar är sannerligen inte en av dem.
torsdag, juni 04, 2009
Principfrågor
Det är skolavslutningstider, och precis som varje år, debatteras skolavslutningarnas placering. Kyrka eller aula, det är frågan.
På Vikbolandet har saken blivit både blogg- och tidningssak, och biskopen i Härnösand uttalar sig, han också. Samtligas synpunkter är värda att ta i beaktande.
Vad jag tycker? Jag är mittemellan, som så ofta. Å ena sidan, så är skolavslutningar i kyrkan ett arv från den tid då kyrkan satt ihop med staten i allmänhet och skolväsendet i synnerhet, en tid som också var enhetssamhällets tid. Nu för tiden ska skolan vara religiöst obunden och neutral, och kyrkans främsta uppgift är att förkunna evangelium. Skolan är med andra ord skyldig att vara fri från religiösa budskap, kyrkan är skyldig att tillhandahålla dem. Krocken är faktiskt rätt uppenbar.
Å andra sidan, så har jag svårt att förstå den allra värsta upprördheten. De flesta präster kan utan svårighet tala tydligt om livet, Jesus och sommarlovet utan att pådyvla någon några sanningsanspråk eller färdiga svar. Den blomstertid nu kommer är visserligen en psalm, men just den religiösa texten tycks inte uppröra ens de mest nitiska kyrkavslutningsmotståndarna. Jag kan också ibland tycka att man glömmer det faktum att barn faktiskt är tänkande, kännande varelser som kan sålla den information som ges dem. Dessutom hinner man inte med vare sig indoktrinering eller skadeverkan på de tre minuter man som präst oftast har till sitt förfogande. Om kyrkans och skolans personal ser till att tala med och lyssna på varandra, och man hittar en bra balans, så brukar det för det allra mesta inte vara några problem när det väl kommer till kritan.
Man skulle alltså kunna säga att jag är emot skolavslutningar i kyrkan i teorin, men inte i praktiken. Som så ofta, tror jag att den här frågan egentligen handlar om betydligt fler saker än i vilket rum man ska ha sin skolavslutning. Det handlar om principer. Om den alldeles sunda och goda viljan att följa lagen och bevara individens rättigheter och frihet. Och om det faktum att kristen tro i det offentliga rummet av någon anledning verkar vara oändligt provocerande. Men det kanske är ett sundhetstecken, det med?
Uppdatering: Diskrimineringsombudsmannen uttalar sig i ämnet. Det gör Kyrkoordnaren också, och jag är klart benägen att hålla med honom. Även om jag tycker att det är rätt kul att ha skolavslutning.
På Vikbolandet har saken blivit både blogg- och tidningssak, och biskopen i Härnösand uttalar sig, han också. Samtligas synpunkter är värda att ta i beaktande.
Vad jag tycker? Jag är mittemellan, som så ofta. Å ena sidan, så är skolavslutningar i kyrkan ett arv från den tid då kyrkan satt ihop med staten i allmänhet och skolväsendet i synnerhet, en tid som också var enhetssamhällets tid. Nu för tiden ska skolan vara religiöst obunden och neutral, och kyrkans främsta uppgift är att förkunna evangelium. Skolan är med andra ord skyldig att vara fri från religiösa budskap, kyrkan är skyldig att tillhandahålla dem. Krocken är faktiskt rätt uppenbar.
Å andra sidan, så har jag svårt att förstå den allra värsta upprördheten. De flesta präster kan utan svårighet tala tydligt om livet, Jesus och sommarlovet utan att pådyvla någon några sanningsanspråk eller färdiga svar. Den blomstertid nu kommer är visserligen en psalm, men just den religiösa texten tycks inte uppröra ens de mest nitiska kyrkavslutningsmotståndarna. Jag kan också ibland tycka att man glömmer det faktum att barn faktiskt är tänkande, kännande varelser som kan sålla den information som ges dem. Dessutom hinner man inte med vare sig indoktrinering eller skadeverkan på de tre minuter man som präst oftast har till sitt förfogande. Om kyrkans och skolans personal ser till att tala med och lyssna på varandra, och man hittar en bra balans, så brukar det för det allra mesta inte vara några problem när det väl kommer till kritan.
Man skulle alltså kunna säga att jag är emot skolavslutningar i kyrkan i teorin, men inte i praktiken. Som så ofta, tror jag att den här frågan egentligen handlar om betydligt fler saker än i vilket rum man ska ha sin skolavslutning. Det handlar om principer. Om den alldeles sunda och goda viljan att följa lagen och bevara individens rättigheter och frihet. Och om det faktum att kristen tro i det offentliga rummet av någon anledning verkar vara oändligt provocerande. Men det kanske är ett sundhetstecken, det med?
Uppdatering: Diskrimineringsombudsmannen uttalar sig i ämnet. Det gör Kyrkoordnaren också, och jag är klart benägen att hålla med honom. Även om jag tycker att det är rätt kul att ha skolavslutning.
onsdag, juni 03, 2009
tisdag, juni 02, 2009
Väderomslag och B-planer
Igår var det 25 grader och jag läste Jodi Picoult i hammocken för att vila upp mig efter konfirmandläger, prästmöte, konfirmation och allt annat som passerat under de sista två veckorna. Idag har det varit 11 grader och regn och jag har ägnat dagen åt kvalitetsutvecklingsarbete tillsammans med mina arbetskamrater. Detta (alltsammans, inte just kvalitetsutvecklingsarbetet) har fått mig att fundera på det här med meteorologi. Jag gillar sånt.
Det är faktiskt så, att om jag någon gång, av en eller annan anledning, blir tvungen att omskola mig, så är meteorologi en av mina B-planer. Få saker fascinerar mig så mycket som väder och väderleksrapporter, låt vara att det är en ganska stillsam fascination. Väder är intressant i sig. Att man kan förutsäga och förklara det, är riktigt spännande.
Som en vanlig försommarvecka i Sverige - hur kommer det sig att det kan vara 25 grader varmt på måndagseftermiddagen, och 11 grader varmt på tisdagskvällen? Hur fort byggs nederbördsområden upp? Och hur kan det komma sig att en dag med 7 plusgrader och duggregn i Sverige kan uppträda i princip vilket datum som helst? Sånt skulle jag vilja veta mer precist hur det fungerar. Dessutom tycker jag SMHI verkar vara en sådan rekorderlig inrättning. De som läser upp rapporten i radio på morgnarna låter så trevliga och harmoniska på något vis.
Det gör mig förresten inget att det är surkallt och regnar. Sånt väder hindrar överjaget från alltför högtflygande planer rörande motion, trädgårdsarbete och solbränna.
Det är faktiskt så, att om jag någon gång, av en eller annan anledning, blir tvungen att omskola mig, så är meteorologi en av mina B-planer. Få saker fascinerar mig så mycket som väder och väderleksrapporter, låt vara att det är en ganska stillsam fascination. Väder är intressant i sig. Att man kan förutsäga och förklara det, är riktigt spännande.
Som en vanlig försommarvecka i Sverige - hur kommer det sig att det kan vara 25 grader varmt på måndagseftermiddagen, och 11 grader varmt på tisdagskvällen? Hur fort byggs nederbördsområden upp? Och hur kan det komma sig att en dag med 7 plusgrader och duggregn i Sverige kan uppträda i princip vilket datum som helst? Sånt skulle jag vilja veta mer precist hur det fungerar. Dessutom tycker jag SMHI verkar vara en sådan rekorderlig inrättning. De som läser upp rapporten i radio på morgnarna låter så trevliga och harmoniska på något vis.
Det gör mig förresten inget att det är surkallt och regnar. Sånt väder hindrar överjaget från alltför högtflygande planer rörande motion, trädgårdsarbete och solbränna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)