För den som läste förra posten stod det klart att jag den här veckan hade tid och lust att lägga ned en hel del arbete och forskande inför predikoskrivandet. Men när det väl skulle till att skrivas gick det inte alls lika bra.
Först skrev jag en predikan. Den blev rörig och svamlig och ledde ingenstans. Jag raderade och skrev en ny. Den åkte jag gladeligen hem med och konstaterade sedan vid köksbordet att den var alldeles för lång och dessutom också ganska svamlig. Tröstade mig med chips och läste makens predikan. Styrkt av detta skrev jag så version tre, som jag var ganska nöjd med. Sparade den på diskett, lade disketten i väskan (trodde jag) och övergick till att leva lapphundsliv, äta pasta och titta på film. Glad i hågen kom jag sedan i god tid till jobbet, stack in disketten - och upptäckte att jag fått med mig fel diskett. Bara att börja om, med andra ord. Och tänka sig, den sista versionen, skriven med lätt panik en timme före gudstjänsten, den blev bäst. Den helige Ande har som bekant humor!
Just nu lever vi som sagt lapphundsliv. Sarro (mammas och pappas vovve) är på ett tio dagar långt besök medan mamma och pappa åker kanalbåt i Finland. Alltså är golvet och mattorna fulla med söndertuggade grisöron, svarta hårtussar och en och annan mördarsnigel som fastnar i Sarros päls. En blöt nos väcker en och en glatt skall möter en när man svänger in på gården och både katten och trädgårdens alla igelkottar bävar. Men jag älskar varje minut av det - utom möjligtvis de där första vakna minuterna när någon skäller mig rakt i örat...
1 kommentar:
Jag känner igen så väl. Ibland mår tankarna väl av att bli nedskrivna och sedan kastas. Det snabbt skrivna kan också vara det djupt tänkta är min devis. Lycka till i fortsättningen!
Skicka en kommentar