Mera Potter

Ju mer Hermione, desto bättre Potter

Medan våra makar varit ute på äventyr i långa svarta rockar, har L och jag - och så Ebba förstås - haft några lugna dagar tillsammans i Husby. Promenader, kyrkbesök, lite shopping och väldigt mycket prat. Förstås.

Min shopping bestod av ett sommarnattlinne och Harry Potter and the Deathly Hallows. Jag är inte klar riktigt än, och vill inte spoliera läsupplevelsen för någon annan, så jag nöjer mig med att smacka belåtet genom cyberrymden. Den är bra. Mycket Hermione, ingen Quidditch.

Sommarfunderingar

Semestern fortlöper enligt planerna. Jag läser och badar och går på bio. Här kommer lite reflektioner utifrån detta.

1) Harry Potter

Jag har aldrig läst en enda fantasy-bok före Harry och ingen utöver de böckerna heller om man bortser från Ronja Rövardotter. Jag klarar liksom inte tomtar och troll för vuxna. Men det är annorlunda med Harry - förmodligen för att fantasyn är blandad med relativt realistisk utvecklingsroman och mycket engelska miljöer. Vi såg den nyaste filmen härom dagen och den var riktigt bra. Allt det väsentliga från boken var med och allt det överflödiga var borta. Ingen Quidditch, vilket var en lättnad. Men för lite Hermione, som alltid. Imorgon kommer sista boken!

2) Trollflöjten

Ja, den var bra. Och nej, inte så bra som jag hade hoppats. Jättebra sångare, fina miljöer, vackra kläder, snygga arrangemang - men fullkomligt usel översättning av Stephen Frys lysande libretto. Textremsan störde mig filmen igenom. Exempel: My sweet boy översätts Min pojke öm. Dessutom var det väldigt mycket snurrande panoramabilder ovanifrån och väldigt mycket fnattande runt runt i skyttegravarna.

3) Joyce Carol Oates

Ge kvinnan nobelpriset NU! Hennes gedigna produktion är fullkomligt enastående. Läste precis ut Foxfire - confessions of a girl gang och idag på stranden påbörjade jag The Falls. Andra höjdare är Mother, missng, Wild Green Eyes och We were the Mulvaneys.

Att sätta sig själv på den moraliska tidslinjen...

Igår gjorde jag semesterns första expedition till Gnesta Bibliotek och lånade en stor trave med böcker, mest romaner men också en populariserad avhandling (tror jag det är) om svenska veckotidningars frågespalter från 1950-talet till nutid. "Ett rum för råd och tröst" heter den, och författaren heter Gullan Sköld.

I alla fall, med stort intresse och en hel del fniss har jag plöjt igenom alla upptänkliga versioner av "brevet till hjärtespalten ". Frågorna om sexualitet är de som återkommer oftast och de som utvecklas mest. Först handlar det om huruvida det är passande att den manlige vännen sover över (Svar: Nej, det är inte alls passande och det vet ni nog själv") för att sedan mest beröra samtidiga orgasmer, analsex och dylikt. (Svar: Allt är OK om du vill själv).

Och här kommer min personliga insikt: Jag har mer gemensamt med spaltföreståndarinnorna från 50-60-talen än med dem från min egen tid. Typ - man ska inte ha sex med någon förrän man är ordentligt vuxen och det är faktiskt att rekommendera att vänta tills man är gift. Folk som tjatar om sex och hotar att lämna en om man inte ställer upp är inte bara ingenting att ha, utan de är löjliga, infantila och respektlösa. Och nej, man ska INTE vara otrogen NÅGON GÅNG! (sedan är det klart att allt kan hända, man kan predika mot synden tills synden är begådd och sedan finns bara förlåtelsen - men som princip...)

Så nu vet ni - jag är en moraltant från 50-talet. Men det känns rätt OK ändå.

Somriga bilder

Rökutveckling i sommarkväll

Blöt hund är glad ändå


Melanchthon tar en midsommarlur


Nu har jag semester.
Äntligen.

Ebba

Ebba och hedersmoster


Ebba hör redan till Hello-Kitty-tjejerna



Ebba och mamma

Detta är min hedersysterdotter Ebba Linderoth. Givetvis har Ebbas mamma och pappa (med emfas) godkänt publiceringen! Att vara hedersmoster är att åtnjuta en mosters privilegier och ansvar utan att vara släkt med barnets mor. I nuläget betyder det mest att frossa i söta bebiskläder...

Semester och sälsafari

En sådan här vill jag se på semestern


Nu är det inte mycket kvar. En liten stund idag, därefter en ledig långhelg, en liten stund på tisdag och sedan ska jag vara så ledig som en präst kan vara. Vilket kan tänkas betyda att bloggandet tar en liten paus, eller tar lite ny fart. Vi får se hur det blir.

Vi har tänkt oss en stilla semester och ska inte lämna landets gränser. Men några utflykter blir det såklart, till våra vanliga resmål Eksjö, Sigtuna, Norrtälje och Östra Husby. Första utflykten går just till Husby, redan på måndag ska vi åka och hälsa på en alldeles ny vän, nämligen Ebba, som idag uppnår den höga åldern tre veckor och härmed gratuleras!

Läsa böcker tänker jag göra också och se både Harry Potter och Trollflöjten på bio. Dessutom har vi en massa ved som ska tas in från uppfarten. Vi ska försöka komma med på Strömma Kanalbolagets sälsafari, och så ska vi gå i kyrkan förstås, fira Kristi Förklaring och alla härliga trefaldighetssöndagar ordentligt från kyrkbänken!

Skickligt

Måste skryta lite. Eller meddela min stora tur.

Hursomhelst, imorse tog jag som vanligt bort överflödig och klumpig mascara med en bomullstops. Och ve och fasa, en liten tuss bomull släppte topsen och hamnade som en klump på min ögonvita! Äckligt och ont! Men jag lyckades med hjälp av att liksom dra omkring huden runt ögonen skuffa iväg tussen ut i den yttre ögonvrån och vidare ut på kinden. Utan att mascaran blev ett dugg kladdig! Tänk vad man kan göra med sin kropp!

Nu är jag på jobbet. Det är näst-näst sista arbetsdagen före semestern och huset är tomt och tyst. Alla ryms vid samma kaffebord, och det är sällan det händer. Trevligt blir det dock, eftersom det skapar den del nya samtalskonstellationer. Idag har vi pratat om gatunamn, medellängd, mat man åt som barn men inte nu samt mordet i Björnlunda.

Ibland gör jag avsteg från mina principer...

...och idag är en sådan dag.

En föresats när jag startade min blogg var att den skulle vara en snäll blogg. Även om jag kan vara arg och kritisk ibland, har jag in i det längst försökt avhålla mig från att personangrepp, osakliga påhopp och alltför grova generaliseringar av mina medmänniskor. Ibland har det fungerat, ibland inte.

När det kommer till livet i bloggosfären, och då främst bland de kyrkliga bloggare där jag oftast rör mig, läser och blir läst, har jag uppfattat stämningen som god. Jag både läser och blir läst av människor som har teologiska och kyrkopolitiska ståndpunkter som skiljer sig ordentligt från mina och i 99,9% av fallen är tonen oss emellan ändå god och respektfull. Vanligt folkvett praktiseras med andra ord även på nätet.

Men nu har jag precis varit inne på bloggen Den Fria Kyrkan och jag måste faktiskt säga mitt hjärtas mening: Vilken förskräcklig blogg! En "Hate-Blog" om det ordet finns.

Jag kan respektera de åsikter som bloggarna (halvanonyma präster i SvK) står för, men inte sättet de framförs på. Bloggarna säger sig propagera mot hat - men uppenbarligen tror de att det bästa sättet att få folk att ändra sig är själva att håna, hata och svartmåla. Dessutom är svenskan dålig och bemötandet av dem som kommenterar fullkomligt horribelt.

Så, ni som står bakom Den Fria Kyrkan (http://tfc-kyrkan.blogspot.com) sätt gärna upp mig tillsammans med katolikerna och calvinisterna och Yngve Kalin. Fast er svartvita världsbild kanske inte riktigt klarar av en kvinnlig mörkerman?

Uppdatering en timme senare: Jag har läst mera och funderar på om det hela är en karikatyr eller ett skämt. Rätt ruttet sådant, men ändå...

Om goda föresatsers opålitlighet

För den som läste förra posten stod det klart att jag den här veckan hade tid och lust att lägga ned en hel del arbete och forskande inför predikoskrivandet. Men när det väl skulle till att skrivas gick det inte alls lika bra.

Först skrev jag en predikan. Den blev rörig och svamlig och ledde ingenstans. Jag raderade och skrev en ny. Den åkte jag gladeligen hem med och konstaterade sedan vid köksbordet att den var alldeles för lång och dessutom också ganska svamlig. Tröstade mig med chips och läste makens predikan. Styrkt av detta skrev jag så version tre, som jag var ganska nöjd med. Sparade den på diskett, lade disketten i väskan (trodde jag) och övergick till att leva lapphundsliv, äta pasta och titta på film. Glad i hågen kom jag sedan i god tid till jobbet, stack in disketten - och upptäckte att jag fått med mig fel diskett. Bara att börja om, med andra ord. Och tänka sig, den sista versionen, skriven med lätt panik en timme före gudstjänsten, den blev bäst. Den helige Ande har som bekant humor!

Just nu lever vi som sagt lapphundsliv. Sarro (mammas och pappas vovve) är på ett tio dagar långt besök medan mamma och pappa åker kanalbåt i Finland. Alltså är golvet och mattorna fulla med söndertuggade grisöron, svarta hårtussar och en och annan mördarsnigel som fastnar i Sarros päls. En blöt nos väcker en och en glatt skall möter en när man svänger in på gården och både katten och trädgårdens alla igelkottar bävar. Men jag älskar varje minut av det - utom möjligtvis de där första vakna minuterna när någon skäller mig rakt i örat...

Predikoförberedelser

Det är sommar och lugnt på begravningsfronten. Mitt prästliv är ganska lugnt och jag kan lägga ned så mycket tid på predikan som man egentligen skulle vilja göra varje gång. Alltså har jag inför apostladagens högmässa läst inte mindre än sex predikningar (det finns mycket på nätet) och tre predikoutkast, samt läst textutläggningar OCH satt psalmer utan den brandgula psalmvalslistan.

Det känns skönt att veta att när idétorkan slår till, finns det massor med bra förkunnelse, exegetik och inspiration i böcker och tidningar och på hemsidor. Så till kollegor som också ska predika på söndag, och andra som är intresserade av apostladagens texter, kan jag göra följande rekommendationer:

Nr 24 av SKT har ett predikoutkast av Lena Gutberg som är komminister i Oscars i Stockholm. Jag är egentligen en SPT-tjej, men det här utkastet är riktigt bra. Den inledande utläggningen om trefaldighetstidens pedagogik och den avslutande tesen om att vi alltid behöver påminnas om vem vi tillhör, har gett mig många goda tankar om lärjunga- och apostlaskap.

I Ett år med Jesus, (Artos, 2006 s.56-59) gör Bo Brander oss bland annat uppmärksamma på att dagens evangelium innehåller det enda tillfälle då Jesus använder ordet kyrka. Hans predikan handlar om kyrkans natur, om hur den oavsett om den är lidande, kämpande eller triumferande alltid är en och densamma och inte kan utplånas eftersom den är så djupt förbunden med Jesus själv.

I nr 27-31 av Kyrka och Folk utgår slutligen Arne Andersson från frågan "Vem är Jesus" när han lägger ut texten om Petrus bekännelse. Han pekar på nödvändigheten att använda och vara öppen för Bibelns Ord när man söker svaret och att förnuftets måttstock inte räcker till för befrielse. Andersson påminner också om att bekännelsen till Jesus som Messias är en förutsättning för att Kristi Kyrka ska finnas.

Maisie Dobbs

Läs den!!!

Jag har gjort en ny bekantskap. Maisie Dobbs, privatdetektiv och psykolog. Det började som så ofta med ett slumpmässigt bibliotekslån och fortsatte sedan raskt med två pocketinköp. Nu är jag fast.

Maisies skapare Jacqueline Winspear skriver omsorgsfullt och lite återhållet - mycket brittiskt och sympatiskt integritetsfullt utan att det för den skull blir ytligt. Miljöerna och personerna är fint skildrade och både makabra brottsplatser och romantiserade känslostormar lyser tacknämligt nog med sin frånvaro. Det är spännande, dramatiskt men faktiskt inte så där alldeles otroligt. Det finns hittlls fyra böcker: Maisie Dobbs, 2003, Birds of a feather 2004, Pardonable Lies 2005 och Messenger of Truth 2006. De två första finns på svenska och en filmatisering för TV är under produktion.

Basintrigen är följande: Maisie Dobbs är privatdetektiv i trettiotalets London. Med sin gedigna utbildning (Cambridge, sjuksköterska vid fronten under första världskriget och därefter arbete som assistent åt en framstående läkare och psykolog), en lojal assistent som heter Billy Beale och talar cockney samt en alldeles egen röd MG är vare sig seriemördare, misstänkt otrogna hustrur eller önskemål om defintiva dödförklaringar henne övermäktigt. Men hon är samtidigt inte riktigt tillfreds med relationen till sin far, sin slumpmässiga klassresa och sina upplevelser vid fronten, och fast beundrade inte saknas är hon inte beredd att släppa någon för nära.

Vill ni veta mer? Gå in på http://www.jacquelinewinspear.com/books.htm och läs mera!