Detta är vad jag sa på veckomässan ikväll.:
Fastlagen, och fastans första vecka, som vi just gått in i, har kärleken som tema.
Ofta i den kyrkliga debatten och i andra sammanhang, framförs det att kristendomen först och främst går ut på att älska sin nästa som sig själv. Och det går ju inte att säga emot att den uppmaningen kommer från Gud och skall tas på största allvar. Men för alla som försökt så är det uppenbart att ingen människa KAN älska sin nästa som sig själv i alla lägen, och därtill visa det i ord och handling. Är kristendomens kärna då någonting som är omöjligt att uppnå?
Nej. Det fortsätter. Trots att budet att älska sin nästa står fast och är gott och riktigt, måste vi läsa vidare för att komma till kärnan. Fastetiden får göra oss uppmärksamma på en annan kärlek, nämligen den som vi får ta emot. Den gudomliga kärleken, som fick Jesus att för att rädda oss från evig smärta, förnedring och död själv underkasta sig just det. Och han gjorde det för var och en av oss, för alla oss vanliga människor som inte klarar av att alltid älska vare sig vår nästa eller oss själva så mycket som vi borde. Det är kärleksbudskapet - av kärlek led och dog Jesus för vår skull, av kärlek har han spräckt gränserna mellan liv och död och himmel och jord, därför att Gud inte står ut med att vara skild från oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar