För bloggläsare som känner min katt (IRL eller genom bloggen) är det nog den allmänna uppfattningen att Melanchthon är ett djur med vissa sociala svårigheter. Till sina vänner räknar hon främst husse och därefter matte och kanske också några få av våra vänner. Men bara för att man är en vän, betyder det inte att man går fri från plötsliga utfall med klor eller tänder. Särskilt om Melanchton är hungrig eller känner sig försummad. Vad andra djur beträffar, delas de in i två grupper. Nämligen fiender eller tortyroffer. Möss och fåglar plågas njutningsfullt till döds innan de i triumf bärs hem för att visas upp. Hundar, ankor, igelkottar och andra katter uppfattas som hot och efter några försiktiga fräsanden brukar hon ta till flykten. Inte ens när en liten kattunge förirrat sig in i vardagsrummet, hade Melanchton modet att köra ut inkräktaren. Hon gömde sig bakom soffan och överlät revirbevakningen åt matte.
Mot denna bakgrund blev jag därför grundligt förvånad när jag igår ropade på Melanchton och en annan katt dök upp i hasorna på henne. Det var en ganska liten, strimmig katt som saknade halsband men föreföll välvårdad. De jamade åt varandra, nosade på varandra och åt sedan hur samma skål på trappan. När Melanchton gick in, stod den andra kvar och jamade övergivet, varpå hon återvände ut igen. Uppenbarligen kommer de bra överens, och eftersom Melanchton är steriliserad borde det hela vara en platonisk relation. Nu väntar jag med spänning på att se om det är något långvarigt, eller bara två skepp som mötas och skiljas in natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar