fredag, februari 02, 2007

Nostalgi

Jag läste någonstans att den kultur man fastnar för mellan 15-25 år, ofta är den som man fortsätter tycka om hela livet. Det stämmer ganska så bra - jag lyssnar inte på Millencolin längre, men rätt mycket annat är sig likt. Favoritböckerna är desamma till exempel, och en hel del av musiksmaken också. Om inte annat så för att jag i tonårens sentimentala tid kopplade ihop det som jag då ansåg vara livsavgörande händelser (konfirmandläger, första pojkvännen, första kyssen, sluta nian) med den musik jag råkade lyssna på just då. Ett exempel på detta fick jag förra veckan, när jag veckohandlade på Maxi och föll för frestelsen att köpa två dubbel-CD-skivor med utvalda låtar från Absolute Music-albumen mellan 1990-1998. Och sedan dess är jag lite förlorad i musikminnen från tonåren. Mina favoriter bland Absolute Music var nummer 14-17, oj vad jag har lyssnat på dem. Blir alldeles gråtmild bara jag ser omslagen på www.absolute.se. Minns långa eftermiddagar hemma hos Y, där vi löste världsproblemen mellan Pang i Plugget och Paradise Beach och lyssnade på nummer 14 (tror jag det var). Jag minns nr 15 som jag fick på band (bara en sådan sak) och som ganska fort gick sönder. Medan jag åkt bil till jobbet har jag lyssnat på Meat Loafs "I'd do anything for love (but I wont do that)" , erinrat mig den kalla vintern -93 och insett att jag fortfarande inte fattar vad det där "that" som han inte tänker göra för kärleken är för något. Och så minns jag sommaren -95 då jag faktiskt, hur främmande jag än tycker det känns nu, dansade till Scatman i Brunnsparken. Men Scatman står jag faktiskt inte ut med längre. Och tur är väl det.

1 kommentar:

Blyger sa...

*ler igenkännande* Mmm... Jag kan själv inte begripa att jag faktiskt sjungit med och dansat till Scatman! Konstig musik, konstiga texter... Inget man ifrågasatte i uppehållsrummet eller på discot... man bara... var...dansade...sjöng med...