Stilla inspiration

Fortfarande stillsamt på jobbet, så jag ägnar mig på fortbildande böcker, sortering av papper och en del telefonerande. Rätt OK - fast rätt tråkigt. Då är det skönt att ändå få lite inspiration.

Igår kväll såg jag del två av BBC 2´s dokusåpa The Convent. Fyra "vanliga" kvinnor flyttar in hos en nunneorden och får delta i gudstjänstliv, arbete och andlig vägledning. När jag läste om det, tänkte jag i ärlighetens namn att "blä, vad är det där för själavårdsporr, hur kan nunnorna ens få idén att släppa in TV och så vidare". Men faktiskt, efter att ha sett två avsnitt är jag omvänd. Visst finns det problem - ska man verkligen filma själavårdssamtal och böner t.ex. - men på det hela taget är det en respektfull och gedigen produktion. Speakerrösten ger korta bakgrundfakta om klostret, mässan och den romersk-katolska kyrkan, förklarar vad som hänt i gästernas relation till nunnorna, Gud och varandra. Det som tilltalar mig att det verkar så autentiskt, tiden tycks krypa fram, kvinnorna funderar på Gud, sig själva och sanningen och livet. Ibland gråter de, ibland svär de, och mitt ibland dem lufsar brunklädda nunnor runt och med ett aldrig sinande lugn och med ett stort mått av andligt sunt förnuft ledsagar de dem mot ett liv närmare Gud. Inte närmare sig själva, inte närmare harmoni i allmänhet, utan närmare Gud. Jag blir alldeles lugn bara jag tittar på det. Lugn och liksom inspirerad att själv vara lite mer andligt förnuftig.

Lika lugn och inspirerad, fast på ett annat sätt, blir jag när jag läser Bo Branders predikningar i "Ett år med Jesus". Hans torra humor och dråpliga språkliga vändningar förklarar och fördjupar kyrkoårets texter och i de efterföljande samtalen med Göran Skytte påminner han en hel del om BBC-nunnorna; det är OK att be om hjälp med sin förstoppning och bekännelsedokumenten är skrivna i blod och inte i damm och så vidare.