tisdag, januari 16, 2007

När det stormar, när det stormar

...så blir mor och far utan ström tills på torsdag. Själva kom vi undan med tjugo svarta minuter och några timmar utan TV. Vilket är helt OK i jämförelse.
Tllbringade söndagen på prästvigning, då min vän och studiekamrat CJ vigdes. Vi delade stora saker i början av utbildningen, saker som antagningskonferens 1 och 2, grupppraktik i Örebro samt grekiska B och C. Och så sjöng han på vårt bröllop. Sånt svetsar samman, så det var inte utan rörelse jag delade hans stora dag. Och idag börjar han sin tjänst som pastorsadjunkt i Nyköpings Nicolai.
För övrigt grunnar jag en del på det här med skolavslutningar i kyrkan, apropå biskopar Persenius och Lindh samt andras inlägg i debatten. Har haft en hel del avslutningar, både till jul och i juni, både för små och stora barn och det enda som egentligen förenat de olika tillställningarna är den jobbiga känslan av att "trippa på tå". Lärarna för att de ofta tycks tycka det är lite pinsamt att de egentligen inte borde vara i kyrkan, jag därför att jag är glad att de kommer och inte vill att de ska bli DO anmälda för att jag pratar för mycket om Jesus. Visst är det roligt att de vill komma - men om det som blir kvar när skolverkets krav är uppfyllda egentligen bara är lokalen och de psalmer som är så välkända att de förvandlas från kristna sånger till kulturarv, så känns det inte riktigt bra. Det känns så ledsamt att ha kyrkan full med barn och lärare och inte förbehållslöst kunna berätta om Jesus för dem, be för dem och välsigna dem så att de hör det. Dessutom har jag mött många lärare som uppenbarligen upplevt det hela som ganska jobbigt eftersom de slits mellan tradition och reglemente.
Så när jag tänker efter, är jag nog böjd att hålla med Persenius lite grann. Därmed inte sagt att jag tror att barn tar skada av avslutningar i kyrkan, eller att kyrkan helt ska lämna skolans värld. Utan därför att vi i nuvarande form inte kan göra avslutningarna bra. Istället för att tillhandahålla allmänmysiga, tåtrippiga betraktelser i jule- eller sommartid, där vårt egentliga budskap inte riktigt kommer fram och man faktiskt riskerar att lyda människor mer än Gud, bör kyrkan hörsamma skolornas vilja att komma till oss genom att bjuda in till studiebesök, där vi berättar om kyrkan och den kristna tron på ett pedagogiskt sätt i en form som bör vara OK också för DO. Där kan vi möta barnen, svara på deras frågor och visa dem att kyrkan också är deras.

1 kommentar:

Blyger sa...

Tycker att det känns bra att frågan lyfts, från kyrkans sida, för det kanske är dags att förändra situationen... -Det är väl inte meningen att tjänstgörande personal i k:an eller skolan ska behöva känna sig obekväma