Det är ju ett känt faktum att arvssynden lever i oss alla, men ibland drabbar insikten mer än vanligt. Som igår kväll, på årets tredje Step-Up-pass. Tillbaka efter juluppehållet insåg jag till min glädje att jag mindes de flesta stegen, hängde med från början och inte ville dö så många gånger under timmens gång. Tvärtom, både adrenalin och triumf flödade när jag klarade hela serien bortsett från en konstig sväng. Bakom mig stod några tonårsbrudar som däremot inte alls hängde med, som blev uppgivet stående och bara stirrade misstroget på fröken J längst fram i salen. De var sådana där attitydfulla flickor, med överlägsen uppsyn och moderiktiga träningsbyxor - och de fattade igenting. Sådana som jag kände en viss skräck inför under min egen tonårstid. Alltså kände jag inget medlidande med dem. Tvärtom, de gjorde mig helt euforisk av skadeglädje och känsla av att inte vara sämst. Och inte ett uns av självkritik dök upp. Inte förrän min vän och kumpan S, som är mor till fem och som har step-upen som veckans enda egentid, avbröt sitt hoppande, frågade tjejerna om de behövde hjälp och sedan stegade fram till fröken J och bad henne ta det lite långsammare och fler gånger. För det vågade inte de tuffa tjejerna göra själva. Det är nästankärlek, det. Och den får jag jobba på.
Avnjuter för övrigt den avslutande ingefäran på en efterlängtad sushi-låda. Hamnade i det läget att jag blev tvungen att äta wienerbulle när jag egentligen ville ha lunch, så det var verkligen gott med riktig mat. Sushi är livet. Livet är rå fisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar