måndag, april 15, 2013

Döda poeter - 20 år senare

Första gången jag såg Döda Poeters sällskap var i en buss på väg hem från ett sportlovsläger i Värmland. Jag stod på knä på ett bussäte med hakan vilande på huvudstödet framför. I två hela timmar stod jag så där, mer och mer betagen av det jag såg, oberörd av att mina ben domnade bort och att tyget i sätesklädseln skavde på underarmarna.

Efteråt kändes världen lite vackrare, mitt liv mer löftesrikt och potentiellt liksom...poetiskt. Som om jag upptäckt någon sorts sanning som skulle förändra mig från tråkig fjortonåring till intressant ung kvinna. Nu skulle jag också fånga dagen, bidra med en strof i det stora skådespelet. Det var förstås ett problem i sammanhanget att jag gick på en svensk högstadieskola i rött tegel med platt tak och att min lärare i svenska var en barsk dam som hette Britta-May och sällan klev upp på katedern eller hade oss att marschera på gården. Men ändå. Drömma och läsa Ferlin och Bo Bergman gick ju, tills vidare.

Igår såg jag om Döda Poeters sällskap, för första gången sedan jag blev vuxen, tror jag. Och såg förvisso samma välspelade, vackra film, med enastående rollprestationer av både Robin Williams och de mycket unga Ethan Hawke (19) och Robert Sean Leonard (20). Vackert foto, vacker musik och en, med tanke på när den utspelas, förhållandevis trovärdig story. Men jag såg andra saker också, som jag inte ens reflekterade över den där gången i bussen. 

Till exempel, om jag räknar rätt, finns det bara en kvinnlig karaktär med fler än tio repliker - Chris, den sockersöta cheerleadern som den tafatte Knox blir handlöst förälskad i, utan att ha en susning om hennes personlighet. Hon, precis som Tina och Gloria, som Charlie tar med till grottan, ses enbart genom de manliga karaktärernas ögon, de har ingen funktion förutom att vara kvinnor, och detta understryks genom att de inte har en enda replik som tyder på att de har någon sorts inre liv. Sedan finns förstår mödrar också. I början av filmen anonyma sådana, som rättar till kläder och kramar sina söner, och längre fram, Neils och Todds mammor som mest sitter intill sina auktoritära makar och gråter. 

Sedan finns där Richard Cameron. Berättelsens Judas, som ständigt har tråkiga invändningar mot regelbrott och alltför frisläppta idéer, och som slutligen säljer den älskade läraren mot att slippa bli relegerad och därmed förlora sin utstakade framtidsbana. Han är den som de andra suckar och himlar med ögonen åt, den som ingen vill dela rum med, den som inte får berätta färdigt sin spökhistoria och som helt enkelt befinner sig längst ned i hackordningen. Hans delaktighet i klubben är hela tiden ifrågasatt, av de andra och av honom själv, hans känsla för vad som är rätt och riktigt brottas med hans längtan efter få vara en i gänget, med allt vad det innebär av status och gemenskap. Hans svek handlar mindre om hans rigida syn på livet, och mer om hans utanförskap och frustration, än vad Peter Weir riktigt låter filmen låtsas om.

Och så till sist Mr Keating. Lyckligt plirande eller uppsluppet hojtande. Med helt nya grepp och framför allt en vision om att lära pojkarna tänka själva och njuta av att finnas till. Gott så, och förmodligen högst radikalt på 50-talet. Men där finns också scener som, om budskapet varit ett annat, skulle ha kännas tveklöst manipulativa. Allt viskade, medan pojkarna lutar sig tätt ihop, till exempel, och allt ropande och hoppade. Det är lite kvacksalvar-terapi över det hela. Och när den arme Todd måste stå framför klassen och först hojta och sedan läsa dikt medan Mr Keating håller för hans ögon - förlösande, visst, men hur många skulle vilja utsättas för det själva? Vem skulle vilja att ens tonårsson fick utstå något sånt i klassrummet? Eller för den delen att han dyrkade sin engelskalärare och kallade honom för "my captain"?

Jag vet, jag är tråkig. Det finns många poänger med filmen och den är och förblir, tror jag, många 70-talisters generationsfilm, den som vi alla hade sett och älskat och som fick oss att både läsa poesi och faktiskt fundera över möjligheten att vi var kapabla till mer än våra tonåriga självförtroenden trodde oss om. Men skulle jag visa den för en konfirmandgrupp? Nej, jag tror faktiskt inte det. Även om sista scenen fortfarande ger mig gåshud.


6 kommentarer:

Andreas Holmberg sa...

Bra att du är mer kritisk. Det är en läskig film, helt enkelt. Men en bra illustration till "romantikens anda" och hur långt den kan driva folk - till självmord exempelvis. (Därmed inte sagt att de mindre "romantiska" karaktärerna är mer sympatiska).

Inspirerande bör lärare vara, men för romantisk självförgudning (eller idolatri) bevare oss Gud!

Andreas Holmberg sa...

Jodå, filmen är vacker också - och inspirerande! Precis som när det gäller Såsom i himmelen har jag synnerligen blandade känslor.

Alma sa...

Fast jag gillar nog de Döda poeterna mer, Såsom i himlen är så måttlöst, jag vet inte vad, övertydligt äcklig helt enkelt. Jag mår riktigt illa av den.

Jag tycker kvinnoporträtten i Pollaks film är värre än de få i Weirs film också. De skulle han gärna fått stryka för mig.

Men visst visar Döda poeters sällskap en amerikansk romantik som verkligen inte fungerar annat än i de vildaste tonåren och på femtiotalet. Nu behöver elever snarare lära sig disciplin och envist arbete.

Anonym sa...

Jag tycker fortfarande att det är en av de bästa "Jesus-rullarna"! Ska man få folk att fatta vilken verkan Jesu undervisning hade och prästernas och fariseernas reaktion så är den väldigt tydlig när man får på de glasögonen. Nu är den ju dessutom så gammal att det inte är garanterat att alla tonåringar sett den.
nHasse

Anonym sa...

Intressant! /magnus Olsson

Anonym sa...

Jag var i femtonårsåldern när jag såg Döda Poeters Sällskap. Jag klarade nätt och jämnt att se klart den. Scenerna där Todd (så hette han, ja - det hade jag glömt) var tvungen att skämma ut sig inför klassen för att bli accepterad som rätt sorts människa var så obehagliga att jag nästan mådde illa. Men så kunde man ju inte tänka som femtonåring, det var Fel Åsikt, och i själva verket skulle man förstås tycka att det var tur för Todd som fick en lärare som kunde ändra honom så att att han kunde bli acceptabel. Rätt sorts människa. Sådan som jag inte var, och inte heller ville vara. Det är klart att jag inte avslöjade för någon vad jag tyckte om filmen.

Jag försökte se om filmen för något år sedan - den finns på Netflix. Men jag kom inte ens en halvtimme innan jag stängde av.