Hoppa hage

Idag råkade jag tappa mina nycklar på gångvägen mellan församlingshemmet och kyrkan. Kras, sa det när nycklar och nyckelringar landade på asfalten. Ett märkligt välbekant ljud, och plötsligt mindes jag annan nysopad, töblöt asfalt, och nycklar som landade på vitmålade hagar på skolgården.

För på våren hoppade vi hage. Och långhopprep. Och twist. Med nya vårskor och jackorna knutna om midjan eller lagda i en hög på marken, om det var tillräckligt torrt och varmt. Jag var inte särskilt bra på det, och åtminstone hopprep tyckte jag var ganska tråkigt - men jag gjorde det ändå. För det hörde liksom till. Jag minns i benen hur man gjorde. Två enkla rutor, två dubbla, en enkel, en dubbel, en enkel, vänd. Stå på ett ben och ta upp nyckeln, sätt inte i handen, då klosar du. Eller klumsar, som Camilla sa, för hon hade bott i Grums.

På hösten däremot, har jag inget minne av det hoppades. I alla fall inte med samma intensitet. Då hade det ju gått att vara ute hela sommaren - ljudet av nycklarna som landade i rutorna på asfalten var liksom inte lika exotiskt då, och asfalten luktade inte alls lika gott av smältvatten och solsken. Nej, hoppade hage gjorde vi på våren, som en vårbekräftande ritual. Varje vår, tills vi gick i fyran och inte hade några hagar på vår sida om skolgården.

Jag försökte en lång stund att dra några uppståndelseteologiska eller åtminstone skapelseteologiska växlar på det här. Men det blir bara fånigt. Jag går ut och luktar på asfalten istället, och erkänner, något spakt, att jodå, jag tycker nog om våren lite grand i alla fall.