Försmak på ett ganska barnsligt vårtal

Våren. Jag förstår den inte.

Så säger Tommy Nero, allt enligt Galenskaparna och After Shave. Och jag är beredd att hålla med honom. Våren. Jag förstår den inte. Inte alls.

Först kommer den vid fel tillfälle. Typ på annandag jul. Med regn, plusgrader och någon förvirrad fågel som tar det säkra före det osäkra och börjar sjunga.

Sedan verkar våren ta illa upp för att vi inte vill veta av den i jultider, och låter bli att komma på flera månader. Bortsett från några falsklarm på en solig eftermiddag där och en regnskur här, så att vi inte ska tappa fokus, så dröjer den, närmast provokativt. Tills den plötsligt tänker att, jaja, Okej då, och kommer med allting på samma gång.

Och med allting menar jag då snösmältning, vårflod och översvämningar, smältvatten ovanpå glansis med infruset grus, pollenexplosioner som för min del snabbt resulterar i en veritabel snorfest, och så lite gräsbränder på det då.

Så, som sagt: Våren, jag förstår den inte. För samtidigt som den får mig att förvandlas till ett kliande, snörvlande snormonster, så finns det något som gör att jag ändå inte kan låta bli att hänga min tvätt ute, plocka tussilago som sedan tvärdör på mitt köksbord eller att blunda och le mot solskenet. Något som gör att jag tycker att ljudet av barn som äter glass på Konsumberget och åsynen av vitsippor vid Fornborgen och  ljudet av bräkande lammungar på Balsberga är allt jag behöver för att leva. Åtminstone så länge jag tagit mina allergitabletter.

Så, nej Våren, jag förstår dig inte. Men det är kul att du är här. Nu kommer vi att hurra för dig, och sedan är det försent att ångra sig.

Ett fyrfaldig leve för våren, den leve…