Döda poeter - 20 år senare

Första gången jag såg Döda Poeters sällskap var i en buss på väg hem från ett sportlovsläger i Värmland. Jag stod på knä på ett bussäte med hakan vilande på huvudstödet framför. I två hela timmar stod jag så där, mer och mer betagen av det jag såg, oberörd av att mina ben domnade bort och att tyget i sätesklädseln skavde på underarmarna.

Efteråt kändes världen lite vackrare, mitt liv mer löftesrikt och potentiellt liksom...poetiskt. Som om jag upptäckt någon sorts sanning som skulle förändra mig från tråkig fjortonåring till intressant ung kvinna. Nu skulle jag också fånga dagen, bidra med en strof i det stora skådespelet. Det var förstås ett problem i sammanhanget att jag gick på en svensk högstadieskola i rött tegel med platt tak och att min lärare i svenska var en barsk dam som hette Britta-May och sällan klev upp på katedern eller hade oss att marschera på gården. Men ändå. Drömma och läsa Ferlin och Bo Bergman gick ju, tills vidare.

Igår såg jag om Döda Poeters sällskap, för första gången sedan jag blev vuxen, tror jag. Och såg förvisso samma välspelade, vackra film, med enastående rollprestationer av både Robin Williams och de mycket unga Ethan Hawke (19) och Robert Sean Leonard (20). Vackert foto, vacker musik och en, med tanke på när den utspelas, förhållandevis trovärdig story. Men jag såg andra saker också, som jag inte ens reflekterade över den där gången i bussen. 

Till exempel, om jag räknar rätt, finns det bara en kvinnlig karaktär med fler än tio repliker - Chris, den sockersöta cheerleadern som den tafatte Knox blir handlöst förälskad i, utan att ha en susning om hennes personlighet. Hon, precis som Tina och Gloria, som Charlie tar med till grottan, ses enbart genom de manliga karaktärernas ögon, de har ingen funktion förutom att vara kvinnor, och detta understryks genom att de inte har en enda replik som tyder på att de har någon sorts inre liv. Sedan finns förstår mödrar också. I början av filmen anonyma sådana, som rättar till kläder och kramar sina söner, och längre fram, Neils och Todds mammor som mest sitter intill sina auktoritära makar och gråter. 

Sedan finns där Richard Cameron. Berättelsens Judas, som ständigt har tråkiga invändningar mot regelbrott och alltför frisläppta idéer, och som slutligen säljer den älskade läraren mot att slippa bli relegerad och därmed förlora sin utstakade framtidsbana. Han är den som de andra suckar och himlar med ögonen åt, den som ingen vill dela rum med, den som inte får berätta färdigt sin spökhistoria och som helt enkelt befinner sig längst ned i hackordningen. Hans delaktighet i klubben är hela tiden ifrågasatt, av de andra och av honom själv, hans känsla för vad som är rätt och riktigt brottas med hans längtan efter få vara en i gänget, med allt vad det innebär av status och gemenskap. Hans svek handlar mindre om hans rigida syn på livet, och mer om hans utanförskap och frustration, än vad Peter Weir riktigt låter filmen låtsas om.

Och så till sist Mr Keating. Lyckligt plirande eller uppsluppet hojtande. Med helt nya grepp och framför allt en vision om att lära pojkarna tänka själva och njuta av att finnas till. Gott så, och förmodligen högst radikalt på 50-talet. Men där finns också scener som, om budskapet varit ett annat, skulle ha kännas tveklöst manipulativa. Allt viskade, medan pojkarna lutar sig tätt ihop, till exempel, och allt ropande och hoppade. Det är lite kvacksalvar-terapi över det hela. Och när den arme Todd måste stå framför klassen och först hojta och sedan läsa dikt medan Mr Keating håller för hans ögon - förlösande, visst, men hur många skulle vilja utsättas för det själva? Vem skulle vilja att ens tonårsson fick utstå något sånt i klassrummet? Eller för den delen att han dyrkade sin engelskalärare och kallade honom för "my captain"?

Jag vet, jag är tråkig. Det finns många poänger med filmen och den är och förblir, tror jag, många 70-talisters generationsfilm, den som vi alla hade sett och älskat och som fick oss att både läsa poesi och faktiskt fundera över möjligheten att vi var kapabla till mer än våra tonåriga självförtroenden trodde oss om. Men skulle jag visa den för en konfirmandgrupp? Nej, jag tror faktiskt inte det. Även om sista scenen fortfarande ger mig gåshud.