Men det var ändå hans päls jag brukade borra in näsan i, hans öron jag brukade stryka över med handlovarna och hans bringa jag brukade klia med foten när jag tittade på TV och han satt framför min stol.
Det var han som fick oss att några veckor varje år upptäcka både nya promenadvägar, nya svampställen och fördelarna med regelbundna vanor. Det var han som skällde så han kiknade när vår bil svängde upp på hans uppfart, och det var han som blev så lycklig att han lade sig på rygg när han var en ung hund och vi kom hem. Det var han som alltid ville gå först på promenaden, men som ibland gjorde en liten avstickare för att ge en liten puff på min hand och det var han som ofta la sitt huvud på mina bara fötter under frukostbordet hos mamma och pappa eller slickade mig kärvänligt på vaderna.
Det var han som följde med mig på prästvigningsmorgonen, när jag blek och illamående av nervositet gick en promenad runt Anticimex. Det var han som satt framför mig och slickade mig på händerna en hel kväll förra hösten när jag skulle opereras och var så rädd att jag grät. Och det var han som inte vek en tum från min sida när jag kom hem från sjukhuset och var öm och trött och mest låg i soffan.
Det var inte min hund egentligen. Men, som Sofia säger, det är irrelevant att gradera kärlek efter ägande.
 | ||
| Sarro 2003-2013 |
10 kommentarer:
Förstår dig så väl! När mammas Aslan blev påkörd grät jag, när det sedan visade sig att han faktiskt skulle klara sig grät jag igen... Det spelar ingen roll hos vem hunden bor rent fysiskt, kärlek bryr sig inte om sånt larv,
Kram.
Fint skrivet!
Kram
Så fint skrivet. Kramar
Fin hund... det kan kanske snart bli tillfälle att få se den?
Tyvärr dog han i måndags.
Fina, fina ni! Varmaste tankar till dig Miriam. Gråt så mycket du orkar. Det låter osm han älskade dig som du älskar honom. Stor kram vännen!
Du skriver fint. Jag känner igen och saknar min egen... Hunden har människans bästa egenskaper men saknar dom dåliga.
Bonden
Jag känner med dig. Den 2 januari i år miste vi vår gamle golden. Han blev nästan 14 år och det är oerhört tomt efter honom. Men - sorgen är värd glädjen över att ha haft honom.
Så sorgligt att höra... Kram!
Så fint skrivet och så stor sorg jag anar.
Sorg följer inte slaviskt äganderätten.
Jag har en del gamla djur runt mig nu och anar att det kommer att ta slut. Men jag vill inte. Och ändå kommer det att bli så.
Skicka en kommentar