Getsemane

Skärtorsdagen. Det är mycket som sker då.

 Först tvättar Jesus lärjungarnas fötter och visar handgripligen att han kommit för att tjäna, och att det är genom att tjäna varandra som vi på allvar kan följa honom. Sedan kommer festen. Med nattvardens instiftande, utpekandet av förrädaren, förutsägelsen av förnekelsen. Och därefter kommer Getsemane.

Ända sedan jag var student och firade påsk på S:t Ansgar, har just Getsemane blivit det jag starkast förknippar med skärtorsdagen. Efter altarets avklädande och läsandet av Psaltaren 22 släcktes hela kyrkan ner, sånär som på ett litet, ensamt ljus på altaret. I mörkret sjöng vi sedan Taizésången "Stanna här och vaka med mig", innan vi, en efter en, lämnade kyrkan utan att prata med varandra.

Denna, ganska enkla avslutning på mässan, gjorde Getsemaneberättelsen tydlig. Hur mörkret, ensamheten och ångest inför morgondagen liksom slöt sig kring Jesus. Hur lärjungarna lämnade honom - genom att somna, genom att svika, genom att springa sin väg. Hur Jesu lidande inte vara var våld, förnedring, blod och död, utan också just kompakt ensamhetsmörker.

För det är kanske så som vi själva oftast möter lidandet - i mörker och ensamhet. I de där stunderna av skärande insikter om att det som väntar mig, precis om hörnet, kommer göra förbannat, förtvivlat ont. De kan se olika ut  - ögonblicket när vi inser att den vi älskar kommer lämna oss. Ögonblicket när sjukdomsbeskedet sjunker in. Stunden när vi inser våra tillkortakommandens konsekvenser.

I de stunderna är det svårt att se något ljus eller någon tom grav. Omöjligt, till och med. Och någonstans är det trösterikt, att inte heller Jesus gjorde det, just då, utan lät tårarna rinna, och det onda göra ont, innan han gick sina bödlar till mötes.

Just för att han gjorde det, har vi ett hopp och ett löfte om att vi aldrig kommer vara ensamma i våra Getsemane, och att hur mörkt det än blir där, så kommer ingen lämnas kvar. Jesus har varit där med oss och för oss, och han somnar inte ifrån oss.