" Det uppstår en slags tystnad omkring en".
Orden kommer från en person i min omgivning. Vi pratade om barnlöshet, om att det inte alls behöver vara andra människors barn, eller graviditeter, som är svårast att hantera i sociala sammanhang. För det är ju, även om det kan vara påminnelse om den egna situationen, något som i grunden ÄR roligt. Glädje för någon annans skull, och sorg för sin egen, kan faktiskt existera parallellt. Barnlöshet käkar inte upp din empati.
Det är det andra som är svårare att förhålla sig till. Att märka hur alla andra runt fikabordet liksom lägger band på sig för att inte bara prata om sina barn. Att upptäcka att frågorna, eller förutsättande, att barn bara är en tidsfråga, tystnar. Att uppenbart gravida människor låtsas som ingenting. Att, innan man hastigt byter samtalsämne, bli försäkrad att "det löser sig" av folk som inte har en blek aning om vad som är problemet. Att vara det enda paret på festen som inte har en unge sovande i vagnen i hallen och en klättrande runt benen. Att få känslan av att människorna omkring tror att man behöver specialbehandling för att inte gå i tusen bitar. Att vara så där obestämbart utanför. Att känna, eller märka detta och inte riktigt veta om det bara är något man känner för att man är barnlös och överspänd, eller något som faktiskt finns där. Av hänsyn, förstås, och tafatthet.
Välsignat nog är detta ingenting jag upplever bland dem som är mina vänner. Tvärtom, de är precis som vanligt. De vet, vi kan prata om det men vi måste inte. De bryr sig - men de kvävs inte. De frågar - men de tjatar inte. Kanske är det en fråga om närhet, vi känner varandra så väl. Kanske är det så att jag har osedvanligt kloka och känslomässigt begåvade vänner. Jag tänker inte forska i det, jag är bara glad och känner mig välsignad.
Men till alla som sitter där, med sin bebis, eller sitt plus, och inte vet hur de ska hantera sin barnlösa kompis mittemot, så har jag följande råd. Var som vanligt.
15 kommentarer:
Det var ett bra råd. Jag börjar undra om det inte är rätt tillämpbart på rätt många situationer. Vi håller just nu på att "byta ner oss" från villa till lägenhet, och det verkar på somliga vara något oerhört skamfullt, liksom att sakna bil. Men naturligtvis får folk prata hur mycket de vill om sina villor och bilar ändå, bara de inte ömkar oss. (Och jag kan faktiskt prata villa och bil också, även om jag inte har en ;o). Det är nästan så där med att prata om Gud också ibland - även folk som inte tror på Gud kan faktiskt stå ut med att andra pratar om honom (och vice versa). Vi är kanske inte så sköra som vi tror?
(Men en KÄNSLA av utanförskap eller icke-delaktighet kan naturligtvis uppstå precis när, var och hur som helst - men det kan ju omöjligt få styra våra liv och samtalsämnen...)
Intressant. Kan upplysa om hur man tvingas förhålla sig till detta som man, ensamstående och barnlös. Men det är ingen ide. Det saknar relevans för de flesta. / Magnus Olsson
En snart 75 årig man sitter och funderar på om han ska sticka in huvudet i något som kanske blir ett ilsket getingbo.
I veckor har detta med barn eller inte surrat runt i media. Surrogat.Enkönat föräldraskap osv.
Måste alla få egna barn? Jag bläddrar på nyhetskanalerna. Ser miljoner och åter miljoner lidande föräldralösa barn.
Om man längtar efter barn, varför inte ta emot några av dessa miljoner föräldralösa? Nåväl, nu har jag stuckigt in huvudet. Förhoppningvis utan att ha dömt eller kränkt någon. Jag tror sannerligen inte att detta är en fråga som man ska behandla lättvändigt.
Varför inte? Jag tror många fler skulle vara beredda, om inte internationell adoption var så väldigt dyrt. Det är bara ett reellt alternativ för dem som har god ekonomi, ett långt äktenskap, inte är överviktiga, inte har fyllt 42 och som orkar med att få sina liv skärskådade av kommuntjänstemän.
Därmed inte sagt att inte adoptionsföräldrar ska granskas - för det ska dem, dessa barn behöver trygghet mer än de flesta. Men det finns fler skäl att längtan efter biologiska band som gör att adoptionerna blir färre. Många, många fler!!!!
Jag tror att det finns många enkönade par som önskar att adoption var ett reelt alternativ för dem, och som gärna skulle välja att adoptera. Tyvärr finns inte den möjligheten i praktiken.
Det är intressant det där med tystnad. När människor tystnar i rädsla för att säga fel, och göra saker värre, är tystnaden i sig nästan alltid något som skadar mer än hjälper.
Tystnad är inte bara ett utomordentligt vapen utan uttryck för rädsla och i regel präglar det den som föredrar att tala OM än MED. / Magnus Olsson
Men den kan också, om man vågar, vara något att vila i. Man kan säga "nu vet inte jag vad jag ska säga, men jag vill verkligen säga något..." eller vad som helst. Sådan tystnad är en annan sak.
Antagligen har du väldigt rätt i det du skriver att man kan säga att man inte vet vad man ska säga.
Men jag som sen går vidare, jag vet ju inte hur många gånger "om dan" du behöver höra det, och på nåt sätt ta ansvar för min/vår fumlighet.
Iofs måste du hantera den även om vi tystnar för at vi inte vet vad vi ska säga, men på nåt sätt så tror jag att vi tror att vi tar ansvar för den tystnaden själva. Vi kanske tror att vi förmedlar den tystnad som du säger är "en annan sak".
Det känns som att barnlöshet är ett ämne som kan komma upp, men det är ju inte nödvändigt att vi pratar om just det.
Precis som man inte kastar sig över människor med övervikt och frågar ut dem om det eller vrider nacken uppåt för att fråga hur lång äär du egentligen?
Det finns ju annat att prata om också.
Och så finns det gruppen som är alldeles nöjda med att hålla sig barnlösa. Det är svårt att se skillnad på de längtande och de nöjda och hur ställer man en fråga för att avgöra skillnaden? (Man behöver ju inte ogilla barn bara för att man väljer att inte ha några. Man kan bara ha bestämt sig för att det är bäst för barn att inte vara i mitt liv.)
Har ingen aning om hur illa jag formulerat mig så här dags ...
Det jag menar är "medveten" tystnad, eller undvikande, som kommer från folk som vet/tror jag sig veta/ana att barnlösheten är ofrivillig.
Ditt resonemang om att ta ansvar för sin tystnad förstod jag faktiskt inte.
Mest intressant med medveten tystnad är att den som brukar den tror att den inte syns, och att bara för att den inte syns så märks den inte men människor sim utsätts för den uppövar en stark sensibilitet för den, känner dess doft och lider av den till dess de förstår att de förnimmer vad som aldrig kan föras i bevis men då sker det att den med luktsinnet förstår att i grunden är det en andlig fråga. / Magnus Olsson
Adoptioner är inte enda sättet att få ta hand om ett barn. Man kan exempelvis bli särskilt förordnad vårdnadshavare för ett ensamkommande flyktingbarn. Man får vara överviktig och över 42 år och behöver inte bo i stor villa eftersom de barnen är äldre och bor på ett kollektivboende. Bara ett litet tips om man känner att jag vill ta hand om någon växande människa. Visst blir man utredd, men det är ju ett mindre bekymmer.
Det är bra att du skriver om det här. Inte minst att du skriver om det att bara för att man själv inte har barn, så är man inte ett neurospack som kommer att bryta ihop totalt om man får se, eller höra något om, andras barn eller graviditet. Man slutar ju inte intressera sig för sina vänners liv bara för att de skiljer sig från ens eget. Och det är himla svårt att hitta en öppning ut ur den där "hänsynsfulla" tystnaden (det är ju liksom lite svårt att bara öh, jag dör inte om ni pratar om barn, bara så att ni vet det, utan att det blir pinsamt). Det är också sympatiskt att du skriver om det utan att tillskriva de som (i de flesta fall) i missriktad hänsyn beter sig så att det blir jobbigt, och de som är är klumpiga för att de inte begriper bättre.
Instämmer! Utmärkt inlägg / Magnus Olsson
"Kärleken söker icke sitt" Det var ett mycket vackert begravningstal för prinsessan Lillian. Men de som kommenterade betonade gång på gång, att de inga barn kunde skaffa i sin situation. Förr var det fråga om lojala sportjournalister/vänner som teg med prins Bertils förhållande.
Jag har längtat efter barn, sen jag var 21 år och fattade till slut, att jag var stämplad för livet med en sinnessjukdom. Därför avstod jag äktenskap ofrivilligt. Många har velat veta vad det är för fel på mig, som inte är gift. Nu när jag skulle vilja föreläsa om 50-talets sinnessjukvård är det fel.Vi skall bara vara positiva! Mycket märkligt!
Jag har varit med på en utställning i Stockholm (en hel skärm) men fick inte veta var eller när den skulle vara. Visst finns det konstig tystnad.
Att bli utredd av socialtjänsten är väl inte ett mindre problem för alla heller? Jag är tacksam för att ha biologiska barn - och ha fått behålla dem. Ingen självklarhet om socialtjänsten väl har fått ögonen på dig! Trots att varken missbruk, fattigdom, kriminalitet eller liknande förelåg hotade de att ta våra barn. Nu känner vi oss tvungna att försöka undvika att få fler barn, inte för att vi inte skulle kunna ta hand om dem, utan för att skona dem vi har från ytterligare utredningar. Att adoptera eller ta hand om fosterbarn är förstås inte heller att tänka på när man som Gunnel är "stämplad för livet". Var glad för att du kan leva ditt liv utan att myndigheterna och deras informanter utnyttjar din kärlek till barnen för att få dig dit de vill!
Skicka en kommentar