torsdag, februari 28, 2013

Predikan, ännu mera försent


Predikan Septuagesima 2013


Ofta kan vi i våra liv och vårt samhälle tydligt se att visa saker, värderingar och ordningar liksom går i takt med Bibelordet. Åtminstone kan vi se tydligt hur det är tänkt att vara, och att de spelregler vi satt upp för vårt rent världsliga liv, faktiskt är på något sånär samma linje som det som står i Bibeln att Jesus talar om.

Andra gånger är det precis tvärtom. Bibelordet uppenbarar att vår värld i mångt och mycket står för något helt annat än det som Jesus är och lär. Som orden till lärjungarna i dagens evangelietext, till exempel. I vår tid, där vi hela tiden inte bara söker, utan också kräver, synlig bekräftelse och belöning på allt som vi gör, säger och är, blir den radikala ödmjukhet som Jesus förespråkar här, nästan provocerande. ”Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Den texten hamnar knappast vare sig på nyckelringar eller i självhjälpsböcker. Och ve den som skulle säga så till någon annan.

Men det är precis det som Jesus gör. Om vi så skulle lyckas med det omöjliga att göra allt det som Gud vill att vi ska göra, så har vi ändå ingen lön, eller beröm att vänta oss. För även om det är så det skulle funka i den här världen, så funkar det inte så i Guds rike.

I den här världen följer vi oftast mönstret prestation-bekräftelse, eller arbete-belöning. Vi mäter så ofta värde och rättigheter efter hur väl vi tycker att någon gjort sig förtjänt av det. Vi tycker det är orättvist när onda saker drabbar goda människor, och jag tror inte det finns någon av oss som inte någon gång snuddat vid tanken att de människor som gör det obegripligt onda, knappt ens förtjänar att leva. På samma sätt villkorar vi ibland vårt arbete och våra insatser, med uppskattning och belöning. What´s in it for me, så att säga.

I Guds rike är ordningen, som så ofta, den omvända. Nåden och frälsningen är inte belöningen för lång och trogen, eller för den delen, kort och brinnande, tjänst. Guds kärlek är ingenting du kan kassera in när du skött dig si eller så länge, eller när du varit snäll. Istället är det nåden och kärleken som så att säga kommer först. Till alla odugliga tjänare – för det finns ju ingen annan sort – har Gud, av nåd, alldeles gratis, gett sitt liv och sin kärlek. Jesus har dött på korset och uppstått från det döda för alla som vi ta emot honom – inte bara för dem som varit tillräckligt snälla. Och detta har redan hänt, en gång för alla. För lärjungarna låg det några veckor framåt i tiden – för oss ligger det som en stadig grund för våra liv. Jesus har dött och uppstått för att vi ska få leva. Utan att vi på något sätt har, eller någonsin kommer att förtjäna det. Vi får hans nåd och kärlek alldeles gratis, om vi vill ta emot den.

Och det är där, i mottagandet, som vår tjänst kommer in i bilden. Att göra Guds vilja, att försöka leva i ständig tjänst för Honom och därmed för våra medmänniskor, det är ingenting vi ska göra för att förtjäna nåden. Det är något vi ska göra, därför att vi redan är omfattade av nåden.  Vi har redan fått precis allt en människa behöver – vi har inga skäl att be om, eller förvänta oss något mer. Det enda vi har skäl att göra, är att tacka och dela det som vi fått med andra.

Det är inte helt enkelt, detta att för Guds kärleks skull försöka tjäna utan att förvänta sig något tillbaka. Radikal ödmjukhet är ingenting som ligger för människor automatiskt. Det är heller inte en inställning som samhälle premierar. Den både hånas, misstänkliggörs och utnyttjas. Det är ofta mycket, mycket lättare, och på kort sikt kanske också lönsammare, att som enskild kristen eller som kyrka spela med i världens straff/belöningssystem. Men det förändrar faktiskt ingenting. Vår kallelse, som oändligt älskade, från döden frälsta, odugliga tjänare, är att ställa oss själva och våra i liv i tjänst hos den levande Herre som en gång ska döma levande och döda. Vi kommer aldrig undan den kallelsen. Precis som vi aldrig kommer undan Guds kärlek. 


1 kommentar:

Anonym sa...

Mycket bra du skrev och som jag känner just är det väsentliga och viktiga. För allt vad predikningar bör handla om är ju om den inre människan eller som kung David säger i Psalt 51 :"Lär mig vishet i mitt fördolda". Så måste det vara och än en gång ett tack för en god predikan.

/vännen arne