"Vad har du för planer, för drömmar? Var vill du vara om tio år?"
Kollegan frågade, så där lite i förbifarten. Jag öppnade munnen för att svara, och ut kom absolut ingenting. Jag tänker aldrig på vad jag, om Gud vill och jag får leva, kommer göra om tio år. Faktiskt inte. Inte bortom "det skulle vara roligt att åka till Israel/Palestina en gång till" eller "jag skulle gärna gå ledarskapsutbildningen som stiftet ger nästa gång". Jag har saker som jag vill - men drömmar? Nej.
Det låter kanske helt resignerat och sorgligt att säga "jag har inga drömmar" - men jag har faktiskt inte det. Och det gör mig ingenting. Jag hade inte tänkt på det, förrän Annika sa det. Drömmar är liksom inte min grej.
Det handlar inte om att jag saknar fantasi, eller inte vill prova nya saker. Det handlar inte om att jag inte känner något framtidshopp. Det betyder inte att jag är rädd för framtiden - inte så värst i alla fall. Nej, det handlar om att det helt enkelt är roligare att se vad som händer efterhand, än att försöka förutse, eller styra det. Det är helt enkelt mer spännande så, och samtidigt lite lugnare. Dessutom känner jag mig så rikt välsignad med sådant jag kanske annars skulle drömt om - kärlek, vänskap och meningsfull tjänst.
Ändå tvekar jag lite, när jag skriver det här. Drömmar och planer är något som det känns som om man "ska ha", både om man frågar självhjälpsböckerna och karriärplanerarna. Något som hör till en fulländad personlighet. Men någon sådan har jag ändå inte, så jag lutar mig lugnt tillbaka och väntar på nästa överraskning.
3 kommentarer:
Jag tänker precis likadant! Har också funderat på om jag "borde" ha drömmar och ambitioner, men nej; jag har upptäckt att det går precis lika bra utan.
Kanske är jag också mer öppen för det som sker längs vägen och tar vara på det om jag inte ständigt gör mig en massa egna föreställningar?
Och som du säger, livet och det som händer är spännande nog ändå.
Skönt att höra att vi åtminstone är tre.
Det är klart att man måste drömma!
Har drömt om massor av saker.
Slutar man drömma så har man tappat sugen.
Som den jag är uppfattar jag mig ung i sinnet. Det har varit av glädje så här långt. Det hela började hos mor och far. De gick skilda vägar. Hem till Mormor och Morfar - två kor - karbidlykta - ingen el. Sedan har det rullat p¨å
nu är jag 77 och har en söt fru-gifta-tre välsvarvade döttrar-nio barnbarn- ett barnbarnsbarn.
Peppar peppar alla är strävsamma kloka och fulla av glädje.
Lutheran som började i söändagsskola( tant Hansson) 6 år var jag då. Konfirmerad i Eds Kyrka- numera Kyrkvärd i Knutby Kyrka.
Har sett världen och har svårt att knipa när det brinner i de politiska budkarna.
Jag känner att kontakten med Kristendomen är stark ( har synpunkter där också).
Kunde inte hålla mig det lät så vagt. Det är klart att det susar i bollen - mot nya mål - men det är klart det slutliga målet innebä även det att önska.
Skicka en kommentar