Jag var en sån tjej som blev kär i läraren. Eller i alla fall förtjust. Från 9-årsåldern ända upp till universitetet, har jag svärmat för, och blivit alldeles tunghäftad, inför vissa av mina lärare. Det enda kriteriet var att han var en bra lärare, annars spelade det ingen roll om han var 22 eller närmare 50, eller hur han såg ut. Kunskap i kombination med engagemang var - och är väl fortfarande, på sätt och vis - något ytterst tilltalande för mig.
Jag kan inte tänka mig annat än att flera av de här lärarna fattade precis hur det var fatt. Förälskade tonårsflickor är inte så hemliga som de själva tror, ens när de gör sig så aviga som möjligt för att dölja det. Men inte någon av dem, inte en enda, låtsades någonsin om det, drog fördelar av det, eller besvarade det. De var vuxna män, jag var en liten flicka - även när jag var 17-18 år. Det fanns uppenbarligen inte på kartan, att se mig, eller någon av mina lika svärmiska kompisar, som något annat.
De här minnena blir aktuella, när jag läser undersökningen som publicerats bl.a i Aftonbladet idag. 3% av alla gymnasister på Stockholms största gymnasieskolor har, eller har haft ett romantiskt och/eller sexuellt förhållande med en lärare. Det är ungefär en elev per klass. Detta tycker inte Lärarnas yrkesetiska råd föranleder vare sig nya riktlinjer, eller lagstiftning, utan deras representant Jesper Rehn, kommenterar det så här:
"Man kan inte förbjuda kärlek. Att tycke uppstår är inte konstigt, men vi måste fundera på hur vi hanterar det"
Vad finns det att fundera på? Mellan en elev och en lärare råder en maktobalans och en beroendeställning som gör alla relationer utöver lärare-elev olämpliga. Även om det är lagligt att ha sexuellt umgänge med den som är över 15, så betyder det inte automatiskt att den som är 16, eller 17, är vuxen. Och även det säkert, i undantagsfall, kan uppstå även sunda, jämnställda relationer mellan en lärare och en elev, så ska de inte existera parallellt med en elev-lärarerelation. Så, är man "kär på riktigt", så får man ta konsekvenserna och lämna sitt aktuella läraruppdrag. I den bemärkelsen kan man faktiskt förbjuda kärlek. Känslor och attraktion kan inte förbjudas, men flirt, närkontakt och kärleksförhållanden kan man definitivt förbjuda, när det handlar om tycke som uppstår i en av naturen ojämnlik relation.
Det vet varje scoutledare, varje terapeut varje ung konfirmandledare i Svenska Kyrkan. I Danmark är det olagligt. Så jag kan faktiskt inte förstå, hur någon som ska hålla den etiska debatten inom läraryrket levande, kan se det som så omöjligt.
7 kommentarer:
Jesper Rehn har alldeles rätt i att man inte kan förbjuda kärlek eller att tycke uppstår - det frågan gäller är hur man hanterar det. D.v.s. på samma sätt som i så många andra fall (kärlek inom familjen, kärlek till flera på en gång eller tills helt nyligen kärlek till någon av samma kön): all kärlek eller ens all fysisk attraktion ska inte uttryckas sexuellt. That´s it. Jag håller alltså med dej i sak, även om rubriken är tveksam och Jesper Rehns uttryckssätt går att försvara (men inte hans passivitet om han inte vill markera tydligare mot det du tar upp).
Man kan möjligen vara lite källkritisk och undra vad en del gymnasister själva menar med "ett romantiskt förhållande". Är det så pass platoniskt att läraren ifråga egentligen inte själv vet att han har ett "förhållande" med eleven? Eller? Men, som sagt, jag tycker som du.
Busenkelt. Förkunnas länge nog ett budlöst evangelium blir det lätt att tumma på sakerna som uppstår i mötet mellan makt och beroende. Det kommer mera! / Magnus Olsson
Instämmer. Visst är det så att eleven kan bli förälskad, och det är säkert mycket vanligt (jag var det ofta), men läraren både kan och ska och måste avvisa sådant.
Men jag minns också från nionde klass när en vik. biologilärare stod och fjädrade sig framför två "spättor" som satt längst fram och "gjorde sig till". Flörtandet var uppenbart och osmakligt men jag vet inte om ledde vidare eller fick några konsekvenser för de inblandande.
Även jag var en sådan tjej. Vid två tillfällen blev det ganska tydligt att det fanns intresse från lärarens sida.
Den ene läraren visade att han tyckte om mig och såg till att det blev en god relation där vi samtalade om viktiga ämnen som hörde till skolan i det offentliga rummet och jag minns det med glädje - att en vuxen (23 åring) kunde visa att han tyckte om mig (15 år) utan att låta det få några sexuella övertoner. Jag träffade honom bussen 10 år senare och då berättade jag för honom att jag varit förälskad i honom - han sa att han märkt det och att han om jag varit jämngammal med honom skulle kunna blivit det också.
Den andre (32 år) höll i sig och försökte vara neutral!till mig (18 år) men gick (visade det sig) och pratade med en kollega i sexistiska ordalag. Vid studentfesterna blev både han och kollegan berusade och översköljde plötsligt mig med sina tankar om mitt utseende. Plötsligt var inte situationen rolig längre! Jag blev sååå generad och skämdes för mitt höga betyg i hans ämne - var det pga got sådan som jag hade fått högsta betyg? Fantasier är inte det samma som verkligheten och när man är ungdom är fortfarande gränsen lite otydlig.
Oerhört viktigt att hålla gränsen tydlig som min första lärare som visade att man kan känna intresse men att det kan få stanna där. Man behöver inte leva ut allt om det kan skada någon.
Hänvisar till ett inlägg hos mig:
http://kyrksyster.wordpress.com/2013/01/03/1746444/
Sen kan man ju vara lite källkritisk när det kommer till blaskor som aftonbladet. Om de hade citerat Jesper Rehn korrekt hade hans uttalande inte låtit så märkligt men då hade det heller inte sålt en massa tidningar! Han sa: "Man kan inte förbjuda kärlek. Att tycke uppstår är inte konstigt, men vi måste fundera på hur vi hanterar det, givetvis måste relationen vänta tills lärar/elev relationen har upphört men om ett lagförslag är lösningen vet vi inte." Kolla upp fakta innan ni hänger ut folk, skvallerblaskor är väl inte de pålitligaste källorna vad jag vet.........
Skicka en kommentar