Predikan Fastlagssöndagen 2013
”Gud, vår frälsare, vill att alla människor ska räddas och komma till
insikt om sanningen” skriver
Paulus – eller någon av Paulus lärjungar – till Timotheus. Sammanhanget är
anvisningar för hur en rätt och värdig gudstjänst ska gå till, och själva
citatet motiverar en uppmaning att inte bara be och tacka för de människor man
har närmast, utan för alla. För Gud vill ju inte undanhålla någon kunskapen om
att Han är den ende Guden, och att Jesus gett sitt liv för att rädda människornas
liv, hans kärlek rymmer precis alla, och detta måste också de kristnas
gudstjänst avspegla. Trots att de kristna vid den här tiden ofta var förföljda
av dem som de bad för.
Det ligger alltså något rätt radikalt
i de här orden – våra böner, och inte bara förbönen, utan också tackbönen, ska
omfatta alla. Inte för att de förtjänat, eller väckt, någon glädje eller
tacksamhet, utan för att det är sådan Gud är. Han älskar alla, och därför ger
han sitt liv för alla, när Jesus dör på korset och sedan blir levande igen. Det
är det som är Sanningen, som Paulus skriver om, den som Gud vill att alla ska
få möjlighet att ta del av, eller uppleva.
Det är enkelt, i all sin storhet.
Sanningen, den stora sanningen, är att varje människa är älskad. Så älskad att
Gud, som är större än hela universum, gett sitt eget liv för att rädda oss. Och
det vill Han att vi ska veta om. För att våra liv här och nu ska präglas av
det, men också för att vi själva ska kunna ta ställning till om det här är en
kärlek vi vill ta emot, eller inte.
Det borde vara enkelt. Men är det
det? Är det OK idag, att tala om Guds kärlek genom Jesus Kristus som Sanningen?
Eller ens som sanning, i obestämd form? Har orden Gud och Sanning blivit en
förbjuden kombination? Eller åtminstone lite misstänkt?
Tanken slog mig, när jag under veckan
på Twitter, skrev att det verkligen inte är Guds vilja att unga kvinnor och
flickor med självskadebeteende, ska vårdas på rättspsykiatriska kliniker.
Svaret kom blixtsnabbt: ”Hur kan du veta att Gud finns?”
Det här fick mig att inse vidden av
hur komplicerat det börjar bli att bekänna sig till en religion överhuvudtaget,
i Sverige idag. Hur till och med en tro som tar sig uttryck i ett emfatiskt
delande av den allmänna opinionen, genast bemöts med misstänksamhet och,
faktiskt, förakt. Och hur detta, förmodligen tillsammans med diverse andra
faktorer, har börjat göra det svårt också för den som bekänner sig som kristen,
att tänka och tala om sin tro i termer av sanning. Det är liksom OK att söka
och fråga, men inte att finna, eller svara.
Givetvis kan ingen människa komma till
full insikt om Guds sanning och vi kommer aldrig kunna enas om vilken
uppsättning sanningar vi kan enas om till 100%. Förmodligen kan vi inte ens komma till en
adekvat definition av vad Sanningen egentligen är. Och vi ska sannerligen inte
ta vår egen övertygelse om sanningen till argument för att göra våld på våra
medmänniskor. Men betyder det automatiskt, att vi inte ska hålla saker som har
med Gud att göra för sanna? Att en tro kan ha utgångspunkter som vi faktiskt
håller för sanna även utanför vår egen erfarenhet och tanke? När vi säger att Gud – för mig – är det eller det, si eller så, är det då inte fara värt
att det som är avsett att vara öppenhet och ödmjukhet får konsekvenser som faktiskt
är utestängande och förminskande? Allt det där som Gud är för mig – är Han inte
det också för andra? Är Han inlåst i min upplevelse och känsla – eller är Han
den som omsluter universum och låter sin Ande blåsa vart den vill? Var ska vi
då finna gemenskap i vår tro? Var ska vi hitta vårt fäste, när våra känslor
eller tankar sviker oss? Hur kan vi lita på Gud, om sanningen av honom är
beroende av mig, eller inte överhuvudtaget åtkomligt eller tillåten att prata
om?
Är det inte helt enkelt dags att börja
passa sig, så att vi, i en förvisso ofta både sund och ödmjuk vilja till
öppenhet och respekt, inte råkar slänga ut kärlekens barn med sanningsanspråkens
badvatten?
För det är ju sådan som Gud valt att
möta oss. Som ett kärlekens barn. I Jesus Kristus, låter han oss möta sin
kärlek. Först som ett barn, sedan som en man som talar till oss öga mot öga,
och därefter som en torterad, sargad dödsfånge. Gud, och Guds kärlek är ingen
teori, ingen inre upplevelse, ingen känsla. Den är inget komplicerat tankesystem
som kräver speciell insikt, själsfrid eller avancerade studier. Guds kärlek har
blivit en människa, levt bland oss och dött för oss. Jesus har ätit och andats
och sjungit och gråtit, lidit och dött för att vi ska få leva. Han ska möta
oss, ansikte mot ansikte, vid tidens slut. Visst, det är ett mysterium hur det
hänger ihop, men delar av det mysteriet är ytterst påtagligt. Jesus vill, att
vi ska tro att det är
sant att han älskar oss mer än sitt
eget liv. Förstå det behöver vi inte, och inte bevisa det heller, för det är en
annan sak. Lätt är det inte heller alltid, och det är ingenting konstigt eller
farligt heller. Vi behöver inte vara tvärsäkra och trosvissa hela tiden. Inte
nån gång alls faktiskt. För Jesus är också det, åt oss. Han säger att Han är
Vägen, Sanningen och Livet. I bestämd form. Och att ta emot detta och med
ödmjukhet dela det med andra, det är inte fult, eller fel. Det är att följa med
vetekornet ner i marken, och både ta emot, och dela den rika skörden av kärlek
som Gud vill ge oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar